Ryggont & friskluft

Hundra nyanser av brun.
De fjongade till i ryggen i morse. Förmodligen en liten 27 veckors bebis därinne som klämmer mot en berömd nerv. Oberoende av orsak är de ju himla typiskt att detta händer just en lördag när jag (kanske eventuellt) tänkte städa och bära lådor och gå långpromenad och annat ansträngande. Men oj vilken tur att det då råkade ligga både en Hus & Hem och MAMA tidning i brevlådan här om dan. Och i morgon tänkte jag åka och shoppa julklappar och annat trevligt, även de är nog typiskt bra ryggövningar.
 
Nått annat.
Alltså dehär med barn och utevistelse. De är ju så jäkla skitviktigt.
När jag va liten, ni vet på 90 talet, när man hade Aqua Limone tröjor, hårband, och leggings hette tajts. Då botade man minsann alla åkommor och krämpor med friskluft och vatten. Så är de med de!
Och lite i de är jag fostrad och fostrar mina troll därefter.
(kanske inte tre liter vatten per dag, jag minns att mamma sa att man måste tvätta kroppen på både in & utsidan, ni kan ju i så fall förstå hur fräscha organ jag har! 90-tal, så va de då!)
Även om lagom är bäst med H2O intag så kan man ju faktiskt inte få för mycket friskluft.
Men helt ärligt, fasen va tråkigt de är att va ute när de är kallt och alla färger smälter samman till olika bruna nyanser.
På sommaren kan jag ju ändå sitta på en stol och sola, fixa nått i trädgården, eller smutta på en kaffe i skuggan.
men nu...
Tjejerna har börjat fixa dedär med att va ute själva (för ett rätt bra tag sen iofs. De tog ett tag innan dom litade på mig när ja sa att de inte kommer några troll från skogen, vägen däremot har jag skrämt upp dom mer inför). De här må stunderna av utevistelse pendlar för mina små damer mellan gråt och skratt tom. mer än mina gravidhormoner. Men att få på dom ytterkläder tar ju längre tid än de tar för dom att va ute och sen komma in igen.
Är jag däremot med ute så blir de ju längre än 30 minuter. Men oj va tråkigt de är!
 
Så denna förmiddag blev de en 30 minutare friskluft. Vi hoppas på eftermiddagen istället.
 
 
 
 
 
 
 

Hormoner och bilkörning

De går rätt bra med mitt bilkörande, och med "rätt" så menar jag då inte så speciellt superbra,
men vafasen jag gör de.
 
För att kunna ta mig till jobbet så bara måste jag ju. Och jag använder en speciell metod.
Sarah Dawn Finers julskiva på HÖGSTA volym och sjunger med ännu högre för att överrösta hennes vackra stämma.
Detta tills jag börjar tänka på alla stackars människor som inte har nån stans att fira jul och då plötsligt från ingenstans brister ut i tokgråt skulle jag vilja kalla de. Hulkandes snorandes och liiite nöjd att jag inte sminkat mig mer på morgonen. MEN då kommer plötsligt en buss och gör vad jag anser vajsing, varav mina ledsamma känslor för alla ensamma stackare plötsligt försvann och byttes ut mot jag är så arg att jag skriker i bilen och säger med fula ord än vad som era ögon klarar av att läsa. Kan hända att jag plötsligt förvandlades till en arg spanjor som viftade en aning med armarna där i bilen också.
Just ju, alla dessa känslorna kom på sådär 12 minuter.
GRAVIDHORMONER!
En applåd för herr Larsson som står ut! (och alla ni andra som kommer i min väg!)

Kort


De är fint ute, galet fint och mitten av november.
Julkänslan (som annars gärna kommer i oktober för mig) infinner sig sådär halvmycket när de mer känns som en skön vårkväll ute och man bara behöver kofta på sig.
Och oj vilken söndag jag haft idag.
Mannen och tjejerna hade åkt och köpt frallor till frukost, för att göra en god gärning tillbaka lurade jag med dom ut på långpromenad.
Jag har även loppisfyndat och försökt slutföra veckans projekt. Ja, hela denna veckan har jag gått hemma och känt efter och tänkt och mest bara tagit hand om mig. Och de va nog både behövligt och bra för mig efter måndagens bilolycka. En enda sak skulle jag göra under hemmaveckan, försöka ta ett bra kort på lilla Elsa. Alltså de här med att ta kort på barn är lättare sagt än gjort. Speciellt Elsa Larsson som gärna busar till de lite...
 
 
Jag får nog helt enkelt ge upp och ringa Julia, så blir de ju bra på första försöket.
Men ibland vill man ju bara va snabb och smidig, så funkar de inte riktigt om resultatet ska bli bra bara...
 
 

Yes!!

Det tog mig några dagar & några sömnlösa nätter. 
De blev en färd där jag krampaktigt höll i ratten, lipade en skvätt (ja, rätt mkt faktist) när jag körde förbi platsen där de hände, lyssnade på julmusik på HÖG volym för att tänka på annat, körde i 50 på 80 väg i plus 10 grader och skapade därmed många ovänner. Men själv och på mitt eget lipiga sätt fixade jag de. Körde bil alltså!! Bra är jag. Skitbra! 
Sen den dagen de är minus på riktigt, då blir de förmodligen skitjobbigt igen. Men idag fixade jag de! 
Mathilda-bilen 1-0 




Nu. händer. det.

Ibland måste man skriva om de jobbiga, jag har dragit mig får att släppa fram både tankar och skrift, men tror att de kan va skönt för mig. Här kommer de.
 
Måndagen den 11/11
De va en helt vanlig morgon denna måndagen, äggmacka, plattade hår, morgontrötta barn som skulle släpas upp och kläs och lämnas på dagis.  Men allt gick bra, inga "jag vill inte" vid lämningen utan kram puss och in och äta frukost. Skönt! De va därefter, när jag satt mig i den lilla vinröda bilen de började.
 
Jag hade bara hunnit ut på "storavägen", 80 vägen, och va väl uppe i 60 när jag reflekterade över att de kändes konstigt, som om hjulen va lösa på bilen. Jag förstod, såg på vägen att de va halt och han väl tänka att jag saktar in.
Därefter gick de fort.
Jag fick sladd, förlorade kontrollen, åkte över i mötande körfält och ner i diket,kanske bromsade jag, de ska man absolut inte göra, de vet jag, men just då när kontrollen av borta vet jag inte vad jag gjorde.
Hur de gick till mer än att de gick illa vet jag inte.
Jag han reflektera över att bilen va upp och ner och att huvudet va i taket och när de va färdigsnurrat stod bilen på alla fyra däck och luktade bränt.
 
Hela denna perioden va jag rätt lugn, när jag såg diket va min enda tanke, nu.händer.det.
När mitt huvud slog i taket förstod jag att de va rätt illa och inte bara en avåkning.
Det är konstigt hur många tankar man hinner tänka trots att de går så fort i själva olyckan.
 
Ett par herrar stannade och kom springandes och jag såg på dom opch höder deras "JÄVLAR vilken smäll" att de va illa.
Jag frågade dom va som hände,
"du voltade, hela bilen voltade sa dom då"
Själv befann jag mig i chock och tänkte mer att dom kunde hjälpa till att dra upp bilen så jag kommer till jobbet.
Sen tittar jag mig om i bilen och ser hur airbags, dörrmattor och bilbarnstolar ligger huller om buller,
den första jag ringer är jobbet och meddelar att jag blir lite sen... Sen ringer jag Leif som kommer och hämtar mig och kör hem mig.
 
Väl hemma vet jag inte var jag ska bli av. Och tankarna börjar komma,
tänk om barnet i magen inte mår bra, tänk om inte jag mår så bra.
Efter ett snabbt samtal till sjukrådgivningen och en trevlig kvinna som ville skicka ambulans svarade, så körde Leif in mig till akuten.
Där började jag förstår allvaret, när dom ville lägga mig på en såndär special madrass och stabilisera
. Och när man får berätta hur de hela gått till gång på gång för AT-läkare, läkare, läkarstuderande, barnmorskor, sköterskor, undersköteskor, ja alla man va hos behöver ju veta, och för varje gång blev de mer verkligt. Jag började förstå att jag inte bara drömt utan att de faktiskt hänt på riktigt.
 
När jag efter ultraljud fick veta att allt va bra med "Allan" i magen så släppte en stor sten, såklart!
Jag kunde ju gå på benen så egentligen va jag mer orolig över h*n där inne.
Efter massa undersökningar ville läkarna ha kvar mig, som trauma patient
(tyckte jag lät lite festligt och hade hoppats på att Greys Anatomy, E.R, Scrubs eller nått annat gäng skulle komma.)
Jag låg där i ett rum och han tänka, gråta och tänka lite till.
Tänk om barnen varit med?!
Tänk om jag fått möte?!
Tänk om tjejen som jag samåker med inte varit sjuk just denna dagen och också hade suttit i bilen?!
Tänk om där stått ett träd?!
Tänk om de gått värre?!
För alla duktiga läkare, sköteskor, undersköteskor och barnmorskor jag träffade va alla överens om en enda sak.
Vissa sa att jag hade haft en himla tur, andra sa att jag hade änglavakt.
 
Jag klarade mig och jag klarade mig bra.
Lite stukningar och allmänt mörbultad och värkande kropp, men jag lever och jag klarade mig trotts allt bra.
De enda som går på högvarv är min hjärna.
Denna lilla hormonfulla tänkande hjärna lugnar ju inte direkt ner sig från
vad kunde ha hänt och framförallt hur gick detta till.
 
Tusen gånger har jag gått igenom olyckan och funderat på vad jag gjorde för fel och hur de kunde hända och jag har känt alla känslor man kan, mycket tacksamhet men också en enorm skuld till vad jag ställt till med.
Inatt vaknade jag 03.15 av att de hände igen, och igen och igen i drömmen och klarvaken och tårögd är de svårt att somna om.
 
Mina fantastiska kollegor har full förståelse för att jag är hemma i veckan.
För jag behöver tänka och landa och kanske snart snart sätta mig i en bil igen, hade jag inte bott där ja bor hade jag undvikit, men eftersom jag måste så måste jag.
Ibland kan jag prata om de och ibland vill jag bara tänka på annat.
Men jag orkar inte höra hur dåligt jag kör bil eller att när de är halt måste man ta de lugnt.
Jag vet jag vet jag vet
men jag behöver inte höra de, jag vill aldrig höra de, de får mig bara att känna ännu mer skuld än jag redan gör, och tro mig, de gör jag så de räcker.
Jag vill istället känna tacksamhet.
För de är de jag är, tacksam, att jag inte fick möte att där inte stod ett träd men framförallt, att jag precis lämnat tjejerna på dagis.

Lugn

Ifall ni undrar var ni har mig en söndag som denna så kan jag informera att jag ligger i soffan & känner när Allan sparkar där inne i magen, medans tjejerna leker & mannen lagar älggryta. 
Vadå, har vi inte alltid de såhär... (Svar:NÄ) 




RSS 2.0