Som man bäddar...

Att vakna vid fyra går an, iaf om du ska med ett plan till ett varmare land eller om bebisen vaknar & man inte har mkt att välja på. Men att vakna & behöva duscha hela sig & treåring & sen byta lakan (jisses va mkt jobbigare de är när man är höggravid...) klockan 4, för att sen inte kunna somna om och vetskapen att man ska iväg & jobba 8 timmar pigg och glad. Ja, de hade känts mer lätt om ja skulle med ett plan till ett varmare land, så mycket är jag säker på! 

Söndag morgon

 
Hur börjar man en söndagmorgon på bästa sätt.
Kaffe är ju skrivet, och eftersom jag somnade ifrån tv'n igår fick de bli tv3 play och veckans favorit program "Mauro och Pluras tågluff"
Kolla in om du inte redan sett, det förgyller iaf mina lördagar, och idag min söndagmorgon.
 
 
 

Det värsta

Tre graviditeter inom loppet av sex år, ändå tycks jag glömma en sak mellan varje gång, nemen SÅÅÅ illa va de la ändå inte?
Ehh, JOOO skulle jag säga.
Och va är de då som är så illa.
 
Uppstötningar som gör så ont att de känns som att man brinner upp? Nopp
Höfter som känns som kroppen ska ramla isär? Nopp
Bristningar som kliar? Nopp
Kissa sju gånger per natt? Nopp
Få hud som påminner en om tonåren? Nopp
Kräkas & må illa konstant i flera månader? Nopp
Inte kunna ta på sig sockar på under fem minuter? Nopp
Vetskapen om att man faktiskt IGEN ska gå igenom en förlossning? Nopp
 
Men va kan va värre, jo mina damer och herrar,
 
detta jävla humör ska jag berätta, kan vara värre än alla hudbristningar, kisserier och förlossningar.
Att under tio minuters tid gå från så jäkla arg att man spricker (över nått så OTROLIGT viktigt som tex "plocka upp era leksaker barn" eller "Allt jag gör när ja är ledig är att städa" bryt) till att känns sig helt tillfreds och glädjetårarna sprutar.
 
Förra veckan grät jag, och jag grät när jag kollade på "trinny and susannah stylar Sverige."
Why why why...
Jo, först för att alla blev så fina i sina kläder och SÅ glada över att veta att dom klär i nått annat än leggings och hästsvans. SEN, kollade jag ner från tv'n på mig själv och såg detta:
 
Mina pjamasbyxor från.. låt oss säga lääänge sen.
(till mitt försvar skulle jag faktiskt gå och lägga mig! Så de så..)
När jag då inser att jag hade kunnat va med i programmet och att jag helt tappat de.
Lätt hänt när jag se senaste sex åren antingen varit gravid eller eftergravid och väntat på att kroppen ska bli lite mer...tacksam att få nya kläder.
Denna insikten, när man höggravid, hormonig och labil och inser att man hör hemma i den typen av program, ja denna insikt gjorde mig inte mindre tårögd, faktiskt...
 
Nu ska jag göra nått trevligt av denna lördagen, jag och mina gamla kläder...
 

Dehär med VAB



Dehär med att va hemma med sjuka barn alltså. 
Givetvis och helt självklart så går barnen och deras mående före precis allt allt allt. 
MEN de är med dåligt samvete jag går hemma, kanske är dom inte SÅ dåliga att jag behöver va hemma? Kanske sker de ett under i natt och dom är helt jätte pigga & glada i morgon. 
Kanske kansle kanske. 
Hela förmiddagen har jag gått och tänkt att jo, i morgon kan ja va tillbaka på jobbet. Men när en vägrar äta och den andra hostar tills hon spyr och sen somnar sittandes i soffan, ja, då får väl denna envisa mamman erkänna att jag gör nån slags skillnad och nytta med att va hemma, men med dåligt samvete gentemot jobbet. 
Detta dåliga samvete, ständigt över nått. 


6 veckor kvar (tydligen)

Jag är i vecka 34 just nu i min graviditet.
(nej, jag har inte alls koll på de själv, men en smart gravidapp påminner mig) 
De måste innebära att det bara är 6 veckor kvar till BF.
Jag tycker att jag känner mig (rättså) smidig i kroppen, inga större krämpor och hade helt ärligt kunnat va gravid ett rätt bra tag till.
Denna graviditeten har verkligen susat förbi och jag har knappt förstått och hängt med själv.
 
Några veckor in.
 
 
Några veckor kvar
 
Jo, rätt otroligt är de, och rätt gravid är jag i skrivande stund.
 
Och hallen, den är alltid lika full av väskor och vantar och ytterkläder och skor och dagispyssel i form av mjölkkartonger med tre rullar tejp på och allt annat som hamnar där trotts all finurlig förvaring.
 
Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och sen ta en liten promenad med två krassliga barn som enligt Elsa
"behöver syre i kroppen"
 Trevlig onsdag på dig!
 

då va de dax

Då va det tyvärr dags igen.
Vab.
Båda tjejerna har egentligen varit krassliga till och från sen dan före doppare dan. Så det kändes som en tidsfråga innan det va dags för en liten kropp att säga ifrån att den inte orkade med dagis, och de va Selmas som gjorde de, med feber som inte ger med sig trotts Alvedon.
Men det går ingen större nöd på damerna.
Elsa är pigg och leker med lego och Selma vilar och kollar på tv i soffan medans jag lullar runt i mjukiskläder med magen i vädret och får saker gjorda. Ja, man får väl passa på när tillfälle ges.
Hittills idag har jag sipprat kaffe och rensat och sorterat bland alla kort på datorn.
Ja, de är några hundratals och jag är helt ärligt skitdålig på att framkalla, klistra in, skriva och fixa och de är en sån "jag ska ta tag i de nån gång projekt"
 
 
Åh, jag tänkte passa på att visa en kär gammal vän:
 
 
Japp, hon är fantastisk, jag vet!
Hon har agerat leksaksförvaring på mitt flickrum och nu förvaring av lakan.
De fina fatet har min Julia köpt i ett mycket varmare land än detta, jordgloben är ärvd av en släkting till herr Larsson, och är helt fantastiskt vacker!
Det är så med de flesta föremål i vårt hem. Alla har en helt egen historia som gör allt så mycket mer levande.
 

 
 
Nytt och gammalt i en härlig blandning, men allt med en tanke och historia att berätta.

Fin kväll

Igår bjöds vi på middag av Ida.

Kungligt välkomnande med eldkorgar som brann inbjudande.

Pulled pork som Ida slängt ihop sådär lite enkelt på tio timmar.

Brasa som sprakade varmt och inbjudande.

Hästar som, framför allt Selma bara älskade att klappa på.

Enormt god knäckpaj, det skrattades tills tårarna rann och magen värkte.

Trotts att vi va hemma sent och sov bort halva denna måndagen (röda måndagar är ju guld värt!), trotts att vi alla fyra hostat och snorat oss igenom natten och halsarna inte är riktigt ok än så ger såna kvällar, i goda vänners lag så otroligt mycket glädje att man kan leva på det tills man ses igen.


Historien om Emma

Mitt första minne av Emma Karlsson är på Torups skola, jag kan tänka mig att Emma gick i 6:an och jag några årskurser under. Jäklar va cool hon va den där tjejen med snickarbyxor och SÅÅ långt hår. Ja, coolhet på den tiden satt mycket i håret, dessutom hade hon snickarbyxorna sådär nerfällda som jag inte fick ha för min mamma och hela hon utstrålade Spice Girls, hon VA mer eller mindre Spice Girls. Så jo, ni förstår ju själva hur jäkla cool hon va, Emma Karlsson.
 
De skulle dröja rätt många år innan jag ens vågade prata med henne, men hon va ändå en sån tjej som jag så gärna vill va kompis med.
 
Sådär en massa år senare sommarjobbade jag i Brännö och de va där och då jag lärde känna Emma.
Håret va kortare och kläderna en smula mindre 90-tal.
Jag fick åka med Emma till jobbet på hennes moppe, och trotts att vi båda hade så galet dåligt morgonhumör och att vi knappt pratade med varandra medans vi drack dagens första kopp fabrikskaffe så växte en vänskap fram, trotts att vi är så envisa och egentligen alldeles för lika för att kunna umgås så va hon ju så otroligt bra att umgås med.
 
Emma tyckte ABSOLUT att jag skulle satsa på den där snygga solbrännda nattarbetaren med dom bruna ögonen och vältränade vaderna. Jäkla va fin han va tyckte jag.
"KÖR MATHILDA, va har du att förlora, klart de kommer gå bra!"
Jag har i efterhand fått reda på att hon inte trodde de skulle bli nått. Men oj vilken tur att hon inte stod ut med allt mitt tjat om hur fin han va, så hon sa till mig att göra nått åt de, och satsa.
 Såhär sex år senare, ett bröllop och snart 3 barn så har jag Emma att tacka för en del.
 
Det finns ingen människa jag pratat så mycket i telefon med som med Emma, trotts att man inte har nått att säga så kan man sitta i timmar och inte prata om nått speciellt och om allt.
Och de va en förmiddag som telefonen ringde, som förändrade allt.
En något bakis Emma ringde och berättade att hon minsann träffat nån, och denna nån va en bibliotekarie
Jag såg en äldre dam i strävt hår och beige garderob. Men OJ va fel bild jag hade.
 
Den Emma träffat va den mest söta, snälla lilla bibliotekarie. En blond vacker Sofie bibliotekarie minsann.
Ytterligare några år senare stod jag och torkade glädjetårarna på deras vackra december bröllop. Jag vet inte om jag kan skylla en smula på gravidhormoner, men jag gråter nu när jag skriver också.
All kärlek är så stark att de inte finns ord att beskriva det.
Men viss kärlek, kanske kärlek som är mer komplicerad blir så otroligt stark.
Som åldersskillnaden mellan mig och min man, som att Emma och hennes Sofie båda är kvinnor, den kärleken som man får kämpa lite extra med att få accepterad av omgivningen och som så många måste tycka saker om.
DE ENDA som spelar någon roll är vad man själv tycker, och att man tycker så galet mycket om den man älskar att man inte ser några hinder, de finns många hinder, men kärleken övervinner dom och man klarar sig genom vad som helst.
De är jag så otroligt övertygad om att Emma och Sofie kommer göra, det har dom redan gjort.
 fru & fru Karlsson
 
 
 
Tack för att jag får va en del i ert liv!

RSS 2.0