Fin fika

 
Vissa dagar är snäppet bättre än andra, dedär lilla extra.
Som igår, när solen sken och Halmstad visade sig från sin bästa sida.
Sommarvarm men innan alla turister tagit uteserveringarna i beslag.
Men hade de regnat och varit turistfyllt hade det varit lika fint ändå.
Sällskapet gjorde lixom dagen!
 
När jag gick hem från jobbet och det fortfarande va vinterkängor och vantar som va obligatorisk, då bestämde jag och Jennie att vi MÅSTE ta och fika snart.
Snart övergick i barnförkyldningar och annat som kom ivägen, och Allan blev en Astrid och du vet, helt ofrivilligt har den där tiden blivit närmare fyra månader senare, det är ju så med tid, man hade önskat att det fanns mer av den så man hinner med mer än de man måste, och även det man verkligen verkligen vill.
Som att ta en fika med Jennie.
En så jäkla enkel sak, men som har tagit så lång tid att bli av.
 
Det är inte okay att de ska ta sån tid, men igår, då när Halmstad visade sig fårn sin bästa sida och den där fikan äntligen blev av.
Då va de så bra som jag va helt övertygad att det skulle bli.
 
 
 
Det fikades och pratades oavbrutet.
Den där Jennie. Vi har egentligen inte känt varandra så länge,
Vi jobbade ihop, jag och Jennie, hon med det blonda håret och läpparna alla kvinnor drömmer om att äga.
Hon som jag tyckte va så förbannat duktig på sitt jobb, ännu mer med tanke på att hon inte va äldre än hon va, så klok och lugn och med tålamod få sitter inne på.
 
Jennie som va så duktig och vacker jobbakompis.
Hon som stod ut med mig i precis åtta månader graviditet och vet så mycket om mig och jag om henne som man bara vet när man jobbar riktigt tätt ihop med nån och känner tillit till den människan.
När sen jobbarvänskapen övergår i vänskap som trotts att man inte känt varandra så länge så bara vet man att detta är en människa som man en dag kommer kunna säga att jo vi har känt varandra länge, det är jag övertygad om, hon är så jäkla genomvacker och klok inifrån och ut Jennie.
 
 
Vi fikade, gick en kort promenad genom stan och satt oss på ytterligare ett fik för att fylla på med koffein och mer prat.
 
 
 

Astrid va med i sin lilla sommarhatt, hon var så som hon mest är. Glad och nöjd och sov där emellan, denna lilla fantastiska nöjda tjej.
Men hur man man va annat än glad och nöjd en sån dag, då Halmstad visade sig från sin bästa sida.

Yeey!

 
 

celebration!!!


 
Förra veckan, (på min pappas 60 års dag närmare bestämt,) satt jag i solen, utanför mitt fantastiska hus med två barn lekandes och ett tryggt sovandes i sin vagn, då plötsligt telefonen ringer.
Det va min chef.
Ja eller före detta chef, eftersom jag bara haft vik så gick jag hem med magen i vädret från en arbetsplats jag inte viste om jag skulle komma tillbaka till.
 
En arbetsplats jag verkligen gillar, främst för att jag har äran att jobba med det jag gör, ett jobb där jag kan ge så mycket men också få så mycket tillbaka, men även för att jag har de mest fantastiska kollegor man kan tänka sig. Inte en enda dag har jag tyckt att det har varit jobbigt att gå till jobbet. Aldrig någonsin!
 
Jag hade denna mammaledigheten bestämt mig för att inte oroa mig för jobb, utan bara njuta av lilla Astrid.
Jo...
Det vet jag ju är lättare sagt än gjort, och nån stans där nån/några nätter då Astrid valt att va social vid fel tidpunkt, då kommer gärna tankarna och oron, vare sig jag vill eller inte.
MEN
de va ju dedär samtalet, och den där frågan.
 
-Jag ringer för att erbjuda dig en fast tjänst?
-Ursäkta? Skojar du? var ungefär min reaktion.
 
Idag skrev jag på papperna, dom som gör att jag får fortsätta med de som jag tycker så mycket om, och dedär pappret som ger mig en trygghet och ett stort lugn nu när jag är mammaledig, att jag har ett jobb att komma tillbaka till.
 
 

Dop va de ja

 
 
 
 
Dop var de ja.
Dedär med dop tycker jag att jag hör många mammor som suckar över, som nått man bara måste göra, som nått nödvändigt ont. Tvärtom är det ju högst frivilligt och vill man skippa höjer inte så värst många på ögonbrynen för de.
 
Jäkla trist inställning att ha tycker jag, som tycker att det är fantastiskt trevligt precis allt med det.
Allt från att få göra inbjudningskort, till att planera vad som ska bjudas på till att planera dukningen och sen fixa i ordning allt. det är sällan man får tillfälle att laga mat till så många och få duka till så många, eller skicka ut inbjudningskort. Inte heller de gör jag allt för ofta.
 
 
 
Astrid fick en vimpel variant som jag blev jäkla nöjd med och kände mig tvungen att dela med mig av, passar ju precis lika bra till barnkalas vilken typ av fest som helst kan jag tycka. Vimplar är väl alltid festligt så säg.
 
Sitter du nu och tänker va tusan är min inbjudan så är de nog så enkelt att de inte dök upp nån.
Vi valde nämligen att bara bjuda släkten denna gången, våra nära och otroligt kära utgör en blygsam skara på sådär närmre 40 pers. Och visserligen har vi de stort... men så blev det med det.
 
Trevligt!
 
 

Vissa dagar är bullbakar dagar

 
 
 
 Vissa dagar är jag inne och bakar bullar till förskolans sommarfest, en sån dag hade jag och Elsa i veckan, då Selma var med sin mormor på hennes jobb ägnade jag och Elsa oss åt bakning.
(Astrid va inte speciellt delaktig alls)
Sommarfesten va himla gemytlig på alla sätt och vis.
Finklädda barn som sjöng med ännu mer finklädda föräldrar med vackra fika korgar och filtar som applåderade glatt åt barnen när dom sjöng.
Lika så vi med nybakade bullar och filt och applåder.
Lite som hämtad ur solsidan, men himla trevligt på alla sätt och vis.
Hur kan inte nybakade bullar, barn som sjunger och fina fikakorgar bli annat än trevligt.
 
 
(jo, Elsa får en egen bit deg som halva mystiskt försvinner och halva blir små kanel maskar av)
Nu är frysen full med bullar för alla fikasugna gäster som kommer inom.
 
Idag är det ingen bullbakar dag.
Det är morsdag, en solig sådan som helst spenderas i en solstol med en bunte trevlig inredningstidning och ett ide block för allt som poppar upp som jag vill fixa med och göra och få ner på papper där de kan ligga och gro och sen bli verklighet eller förvandlas till nått ännu bättre.
 

Sommarn är på gång

 
 
Plötsligt hände de bara.
Täcket åker ut påslakanet, vindarna är ljumna, kvällarna ljusa, energin kommer smygandes i samma takt som benen blir solbruna och allt känns lite lite lättare.
Det enda bekymret för egen del är att jag förvandlas till nån slags ödla som absolut inte under några som helst omständigheter vill vistas inomhus.
Knappt för att laga mat, amma eller ens gå på toa.
Jag vill bara suga åt mig av varenda solstråle som jag ju väntat och längtat efter så länge.
 
Som tur är har jag den mest fantastiska trädgård där man kan slå sig ner och ladda energi, tanka batterierna och njuta av dagarna och av all grönska, som är som absolut vackrast just nu.
 
 
 
Mina svärföräldrar skämmer bort oss med tomater av olika slag och örter i fina krukor.
 
 
 
Det fina olivträdet som vi fick av min moster med familj i inflyttningspresent njuter av solen precis lika mycket som jag.
 
 
Ernst njuter även han, men gärna i skuggan.
 
 
Och barnen serverar hembakat direkt från lekstugan som fått sig en uppfrächning inför sommaren.
(och dom fina blommorna Selma cyklat och köpt)
 

 
Sommarn är på ingång och det bästa är att det bara är början.
Underbart!!
 

Bra veckostart

 
 

Tisdag? Var det inte precis helg, nåväl.
Dagarna springer snabbt förbi så som tiden ju gör när man har roligt.
Det va kalajs för döttrarnas kusin Emilia och svägerskan Annette i helgen och inget laddar väl batterierna så bra som bra umgänge.
Med massa energi så har jag inlett veckan, och oj vad den började bra!
 

Bra för att jag inte kan sluta titta och gå på vårt fina golv, som blev precis så som jag drömt om, med fötter som blir brunare för varje dag.
Bra för att jag kommit i gång lite med motionen, och rör jag mig mår jag så otroligt mycket bättre, och en glad mamma gör ett glatt hus, så är det.
Bra på grund av en Astrid som på 11 veckors dagen äntligen börjat gå upp i vikt så att den söta bvc sköterskan va nöjd.
 
Men det som framförallt hänt som är jäkla bra är att Selma helt på egenhand lärt sig cykla.
Eftersom vi bott lite dåligt till för att lära henne innan (dålig ursäkt)
Eftersom tiden inte riktigt funnits till (dålig ursäkt)
Eftersom vi varit lata och inte fått tummen ur att springa där bakom (mer sant) så har hon inte lärt sig innan.
Men nu, några skrapade knän senare i jakt på den där balansen och massa skratt och framför allt hennes skrik, detta glädjeskrik som hördes över hela Harplige när hon lyckades.
JAG KUUUNDE CYKLA!!!!!!!!!
Och jag som nära på gråtandes av stolthet klappade händerna och jublade ute på gatan.
 
Hon vill cykla från det att hon vaknar till det att hon ska gå och lägga sig och hon hade nog gärna ätit alla mål mat cyklandes om hon bara kunnat.
Hon firade det idag genom en cykeltur med sin pappa, hem kom dom med ett gäng blommor som hon valt och som vi sen planterade vid hennes lekstuga.
 
 
fantastiska lilla Selma♥
 
 
 
 

Älskade hav & obligatoriskt tjat

 
 
 
Igår morse när vi åt frukost utbrast Selma
mamma, kan vi inte åka till havet?
 
Med tanke på att det bara tar oss några få minuter att ta sig dit så jo
(är de inte för bra för att va sant och ha gångavstånd till havet så säg!!!)
visst är de väl en bra ide att ta eftermiddagsfikat där.
Vid närmare eftertanke så va de ju tom lite konstigt att vi inte redan varit där.
Sagt och gjort, och kaffet smakar verkligen bättre på en sandstrand och energin blir laddad med den där underbara luften som bara finns vid havet.
 
 
Den fantastiska korgen är min cykelkorg som jag köpt i Köpenhamn och gick och släpade på en hel dag och fyllde med en massa annat trevligt jag hittade, att jag inte har nån cykel tyckte jag va ett mindre bekymmer, jag har ju i alla fall en snygg cykelkorg!
 
 
 
 
 
 
Det byggdes sandslott och sprangs runt och letades snäckor och sen kom de där obligatoriska tjatet om att man ska bada, trotts en förmiddags uppladdning med
"Vi kan åka dit, men det går iiiinte att bada"
 
Förbereder man damerna väl så kan man gå in i vilken godis eller leksaksbutik som helst utan tjat.
Då blir de på sin höjd ett
mamma, denna önskar jag mig när jag fyller år
 
Men havet, havet och Disney butiken på ströget, jo de är de två undantagen skulle jag nog vilja påstå.
 
Inte konstigt alls med en mig som mamma, som självutnämnt proffs i tjat när jag själv va liten.
För jag visste att tjatar man bara tillräckligt mycket så kan man allt få vilket skit som helst, men de gäller att välja vem man tjatar på.
En nordman keps, de va vad jag lyckades tjata till mig av min egen mamma. Sen insåg jag rätt snabbt att det lixom inte va nån ide.
 Då fick man gå på dom som inte va så hårda, typ mormor som köpte mig en sarong med solrosor på, det va Skagensemestern som nog hela Danmark minns än idag, är jag rädd... Men det krävs inget litet utbrott för att få de man vill och OJ va glad jag va åt den där sarongen.  
 
För sånt lär sig barn rätt fort, vem man kan tjata, som säger nej men sen ger sig om man får ett tillräckligt stort utbrott, och vem som de lixom inte är nån ide att tjata på alls.
Men jag tycker precis lika mycket om min mamma för de (om inte mer), och jag är helt övertygad att min kärlek till mormor inte baseras på de där sarongköpet i Skagen.
 
 
Astrid, ja det va ju Astrids första tripp till stranden, tio veckor gammal uppskattade hon det mycket.
Hon åt en god måltid, sov en god stunds sömn och försökte äta upp sina egna händer som hon hittat med inte riktigt alltid verkar förstå tillhör henne själv.
 
 
Älskade hav vad du gör gott!
 

Uggla

 
Två nätter i rad har jag legat klar vaken utan att koppla att de är den där kära månen som spökar med mig.
Hopplöst det är med sömnlösa nätter, alla problem som inte ens tidigare fanns blir så stora, alla små skit bekymmer blir oövervinnerliga och allt detta grubblande. Sen vaknar jag och de är puts väck, allt som några timmar tidigare kändes som så stora bekymmer och de enda som är kvar och vittnar om fullmånenätter är svarta ringar under ögonen som tycks växa var dag och ett tålamod som hade varit fem resor bättre med sömn än utan.
Så att det är sol ute idag är otroligt uppskattat.
Jag laddar inför lite trädgårds fix och kanske hinner jag börja fräscha upp tjejernas lekstuga, städa, plocka lite i uthuset och äsch, jag har att göra, helt klart.
Men först dricka upp kaffet i solen.
Ha en riktigt fin... torsdag, är de det redan? jag har lördag hela veckan!

Det börjar med syren & slutar med frustration

 
 
 
 
Finns det nått som luktar så gott som syren.
Den blommar tidigt i år och får mig att längta efter sommaren och minnas alla skolavslutningar och mamman syrenhäck runt huset. Det är svårt att bli på dåligt humör när det doftar syren.
 
 
Ännu mer när den står i gammelmormor Teklas vas så ståtligt i vårt ljusa vardagsrum och bara är vacker och doftar sommar.
 
 
Älskade älskade Selma skulle idag besöka förskoleklassens lokaler i skolan för första gången.
Konstigt känns det att hon plötsligt vaknade upp och va så stor.
Mitt rufsiga brunögda lilla troll.
 
 
Nån som inte är lika stor är Astrid.
Alltså de här är ju lustigt, (jo, nu blir de beklagan, så håll i dig)
Jag är inte orolig över Astrids tillväxt.
Hon sover gott, är vaken och pigg och med och skrattar och käkar där emellan.
Så som man gör när man är tio veckor.
Självklart ska man lyssna på sin BVC personalen, men ibland undrar jag. Typ idag undrar jag.
Det är så att den söta BVC sköterskan tycker att hon ligger i underkant.
 
Hon följer en kurva, dock inte normalen, hon går upp men de är inte mycket.
Hon är tio veckor och väger inte ens 5 kg än, så jo, hon är liten, och jo jag håller med att hon ligger i underkant!
 
Och varje vecka, alltid på tisdagar så åker jag in och får höra samma sak,.
 
"Ja, hon har ju inte gått upp så mycket, det är lite i underkant. Kom tillbaka nästa vecka ås ser vi då"
 
och veckan efter är de samma och veckan efter är de samma.
jag nämnde att hon kaskadkräkts, riktiga exorcisten spyor en del,
ja alltså tre gånger på nio veckor, då va de absolut inga mjölkprodukter och special ersättning som gäller
(som hon får en gång om dagen)
 
men utan uppföljning idag eller koll på att hon sagt det till mig förra veckan, när jag idag sa att jag ville få de kollat ordentligt med blodprov istället för att gissa sig fram om hon är allergisk så fick jag samma
"Testa en vecka till så ser vi"
NO SHIT!
allergi tycker jag är nått man ska ta på största allvar innan man börjar utesluta kost hit och dit, men men. Jag väntar en vecka...
 
Det är ett helt företag att läsa innehållsförteckningar och planera specialkost när jag knappt hinner äta som de va innan...
 
 
När den söta sköterskan sa till mig att ja, är hon pigg? För är hon apatisk så får vi kolla upp det, det är ju inte så bra.
Och ungefär DÄR tänkte jag att jo, klart jag ska lyssna på min söta bvc sköterska, för dom har ju koll, men lite lite lite koll har jag nog allt själv också..
Men på riktigt, OM. HON. BLIR. APATISK.
 
Äsch va fan, ungen är lite apatisk men jag har fått SÅÅ mycket gjort.
Är det inte riktigt så bra säger du?
Kolla upp de?
Ta en Alvedon och se om de går över till nästa vecka.
 
 
 
 
Det känns trist att behöva oroa sig när man inte tidigare va orolig, och jag gillar inte oro, då får man ju ta tag i det och kolla upp ordentligt, utesluta vad det kan va eller inte va. Men att säga kom tillbaka om en vecka, nä, de vete tusan om det är sjukvård värd att skryta med.

Måndag morgon & matplanering

 
 
 
Så startar jag en dag som inte riktig tog slut. Det är lixom söndag än i min värld.
Regnet smattrade lugnt mot fönsterna inatt, sövande. Astrid fick än en gång de där med social tid om bakfoten.
Det känns ju rätt lugnt just då, på natten. Lugnt och harmoniskt kan man ta sig igenom en natt med lite sämre sömn.
Det är värre på morgonen. Med mitt j*vla morgonhumör.. Det är ju bra med de så länge jag får ta de i lugn och ro och allt flyter. Vem tycker att en morgon känns jobbig då säg.
Men de är ju sällan så, lugnt och fint och flyter på alltså.
 
Det är härligt med såna morgonar då allt går lite fel.
Byxorna har krympt, barnen tjivas innan dom kommit upp ur sängen, ingen frukost duger, håret du tvättade igår ser redan smutsigt ut. Jo, du vet vilken typ av morgon.
Det bästa är att de bara kan bli bättre med såna dagar. Det styr man själv över.
Mycket kaffe, bra morgonmusik och lite bloggande innan jag och mina tre döttrar
(åh vad jag älskar att skriva de!) ska åka in och veckohandla.
 
Här är den extremt bra spellistan jag aldrig tröttnar på till allt från långpromenader, till matlagning till allt, Pluras kök Spanien listan spelas jämt här hemma!:
 
 
 
På tal om veckohandling och Pluras Kök.
Jag har åter igen fastnat i blandfärs och falukorv träsket (har man de hemma kan man göra vad som helst...)
Det fick bli lite ordning i torpet igår så jag och Selma satt oss ner med en hög kokböcker, bläddrade, pekade, pratade om all bläckfisk och musslor hon åt i Grekland, planerade och skrev inköpslista.
Det känns så skönt att ha en färdig måndag till söndags meny. Man vet att man får i sig fisk minst tre dagar
(och inte falukorv istället),
man kan ta upp det som behöver tinas itid, det blir billigare än att göra en
"shit vad är klockan ok affären är öppen jag sticker dit och köper nått."
 Och lite nya spännande recept dessutom. Jag använder sällan recept, men just när man ska trolla fram nån asiatisk fisk wook eller Indonesisk mich moch så känns de som en rätt bra grej att ha nått att utgå ifrån.
Vi får se hur länge det håller innan jag faller tillbaka till falukorv och blandfärs träsket. Länge hoppas jag!
 

Plantering och Historien om Rut's hus

 
 
Nu är de på riktigt, den så kallade vardagen är här.
Selma går på förskolan en sväng på dagarna och lär känna sina blivande klasskompisar innan vi tar sommarlov hela gänget. Elsa, jag och Astrid vi njuter av dagarna till fullo. Idag har vi ätit frukost i en och en halv timme...
Jo, EN OCH EN HALV!
 
Jag har ju lärt barnen att man sitter kvar och väntar tills alla är klara.
Men det är ju lite drygt när regler även gäller vuxna.
Elsa gillar att äta, länge länge länge, och min dag brukar inte alltid innehålla en och en halv timmes frukostar.
men hon kan dedär med att njuta den ungen.
 
 
Efter den lilla frukosten
(som också gärna enligt Elsa ska va nått i stil med vad en maratonlöpare käkar, ägg, muslie, gröt, frukt, yoggi, macka... Hon vill oftast ha de jag äter, så de är bara att föregå med gott exempel)
 
Som sagt, efter frukost begav vi oss ut i vårsolen som letat sig fram, för att plantera.
Vi hade ju fått paprika, chili och bifftomat av Emmas snälla lilla mamma Lene, av Selma även kallas "DanskLene"
(Emmas pappa kallar hon "SvenskÅke", tja, det blir ju en viss tydlighet i nationalitet på detta sätt iaf)
 
TACK snälla för detta, jag hoppas att vi kan bjuda på tomat till kaffet när ni kommer för att plocka körsbär i sommar!
 

Elsa var tydlig vad som skulle va i vilken kruka och hur det skulle vattnas, vilket jag då inte hade hundra koll på, men som tur är, så är de varmt i vårat uterum/växthus.
 
 
 
Dom underbara krukorna är från Rut's hus.
 
Detta hus som jag ännu inte berättat om, denna skatt.
Här är historien:
 
Jag och två vänner i Slättåkra blev varse om ett hus som skulle rivas, ett litet litet hus långt ut i skogen som lämnats och övergetts. Med mat kvar i de som en gång va en kyl, men kaffekoppen på bordet och sådär plötsligt bara övergetts. Ett hem som precis alla hem har så mycket att berätta.
 
 Fullt med skit och bröte, skulle kanske de flesta säga.
Fullt av kärlek och skatter, skulle jag då säga.
 
För bland grejer och bråte fanns de dom mest vackra saker.
Som krukorna. Jo, testa själv att leta reda på riktigt gamla vackra terrakotta krukor som berättar en historia, en historia om vad som under så många år varit planterat i dom, växt och fått liv. Och som fallit i glömska men nu hittat tillbaka till.
Inte bara de, utan en massa massa annat helt underbart fanns det i Ruts hus.
 
Det är ett av mina stora intressen,
Skattjakt.
Hitta såna där gamla ting med en massa historia. En historia jag kanske inte alltid vill veta, för visst är de nått visst i att få fantisera ihop den själv, och drömma sig bort.
 
Den största delen av vårat hem är byggt av historia.
Viss historia behöver snyggas till på de mest smakfulla sätt. (av mig då, givetvis!)
Annan, som terrakottakrukorna, berättar den alldeles perfekt historia helt själva.
 
Historien om Ruts hus. Ja, den är återkommande. Hon dyker upp lite varstans. Så vill jag ha de, levande, med historia. Så bygger man ett hem.
 

Söt frukost

 
Det där med frukost, den bästa måltiden och en bra sådan sätter avstamp för en bra dag tycker jag.
 
Men vetskapen att dom smyger in socker i precis allt allt allt man kan tänka sig och sen marknadsför det som nyttigt, då är de inte lätt att veta vad man ska välja.
 
Min söta lilla bvc sköterska sa dessutom till mig att ingen mer mjölk, vi testar det.
Så nu blev de ännu mer klurigt att få i sig allt.
(och dessutom klara sig utan choklad och ost!)
 
 
Jag upptäckte för ett tag sen Risentas produkter, glutenfria och med en massa gott, om man nu inte är så duktig att man orkar göra egen müsli, så är de et bra alternativ, kolla innehållsförteckningen, alltid, men många av risentas sorter är utan socker och med en annat massa gott i.
 
 
 
 
Sötheten får jag absolut i mig ändå, av bästa sötaste ruffsigaste lilla frukost sällskapet Elsa.
Dom andra, jo, Selma gick vi och lämnade på förskolan och Astrid sover gott i vagnen till ljudet av grannen som borrar efter bergvärme. De där med ljud är hon van vid ja...
 
 
"mamma är de Ernst?" frågade hon om gubben på yoghurt paketet.
Ohh jisses flicka lilla...

Ljust trägolv

 
 
 
Redan på dröm stadiet, du vet när man kollar Hemnet och suckar och drömmer, men inte alls viste att drömmar kan slå in.
Redan när jag för första gången såg vårat hem, Matilde Berg, så drömde jag.
Jag jobbar ju så.
Ser potential i de andra inte har talangen att se det i.
Men redan på hemnet stadiet, innan visningen innan alla bankmöten innan allt, på drömplanet så blev jag bland annat kär i trägolvet, de som jag så gärna ville ha ljust ljust, i drömmarna.
 
I min värld kan drömmar slå in.
Men mycket hjälp av min mans snälla bror som slipade golv en hel dag och med en fantastisk man som ägnat all vaken tid åt målarfärg och räknat torktimmar, och sågat golvlister och kvistlackat och grundat och målat lite till.
Men nu, nu är vi där.
Nu har vi ett ljus ljus grått trägolv, som är precis exakt så som jag drömde om
(och som jag övertalade min man om)
 
Det är perfekt, helt helt perfekt!
Kan man vara kär i ett golv, så tror jag banne mig att jag är det!
 

Stáckars stackars

 
 
Fina fina Selma & Elsa i sina nya klänningar som får dom att känna sig som prinsessor enligt dom själva.
På mig finns det dessvärre inga bilder från min söta systers konfirmation.
Men på ett ungefär så är de la såhär:
 
 
Jojemen, som en urvriden disktrasa.
Är du redo? För här måste de gnällas av.
Är jag sjuk, så är jag de allt lite lite mer än alla andra.
Med ögon som håller mig vaken om nätterna och fortfarande varar och mandlar i storlek med golfbollar som gör de svårt att andas, äta, prata, bara vara.
 
Allt blir ju så mycket jobbigare när man är sjuk, och alla måsten blir ju inte mindre och världen stannar lixom inte upp, utan allt rullar på i precis samma takt, samma takt som jag gillar, vanligtvis.
Men just nu hade jag faktiskt bara velat sitta invirad i en massa filtar, dricka the, bada fötterna och kolla på film.
 
Men jag tragglar på, känner mig som en urvriden disktrasa, gör de jag måste men suckar samtidigt och tycker ofantligt synd om mig själv, eftersom jag inte kan andas, äta, prata och bara vara.
Så va det med de.
 
 
 

Vad hände med hyffsen?

 
 
 
Igår kände jag plötsligt hur det började värka i mitt ena öga, och några timmar senare så va det konstaterat, ögoninflammation. Både Elsa och Astrid har varit givmilda, och trotts att jag är galet toknoga med handhygien som gör att mina händer är helt söndertvättade, så har jag alltså lyckats.
I natt vid amningarna kunde jag inte ens öppna de där ögat. Trött, röd, svullen, öm och ser ut som Quasimodos syrra ungefär. Det är de värsta. Att jag är trött och öm de kan man leva med, men att se helt galen ut är inte lika spännande.
Jag som hade en massa ärenden i stan och allt.
 
Jag va ordentlig och gick till vårdcentralen för att kolla upp de.
Det hände den mest märkliga grej där..
Inte de att sköterskan sa att jag kunde förvänta mig att de kommer i andra ögat också, det av inte så förvånande som de som hände i väntrummet.
 
Jag håller fortfarande på att försöka smälta det.
Det va en sk. Öppenmottagning. Gå in vänta på tur, få ett recept åka hem.
Smidigt.
jag va först på plats i ett tomt väntrum, det kommer de in en pälsklädd dam och sätter sig och blänger, och jo, ser man ut som Quasimodos syrra kan jag förstå själva bläng biten.
Det kom en söt gubbe i mustasch också, även han hade aldrig sett nått så spännande som en enögd kvinna.
Men jag bjuder på de, absolut.
 
Det konstiga blev när den lilla sköterskan kom och sa nummer 8?
-jaha, är de kölappar, ursäkta jag såg dom inte, jag ser inte.
-Jo, dom sitter vid entren sa den söta sköterskan.
Pälskvinnan (som nu förvandlades till en pälskärring, reser sig upp och är då tydligen nummero 8.)
 
 
Jag blev helt ärligt lite chockad.
Gör man så nu för tiden, att om den som är före missar att de är kölapp, då får hon sitta där med sitt öga, för rätt ska va rätt.
Ta din lapp och ställ dig sist i kön flicka lilla.
Den söta mustasch gubben då, han som då va nummer 9,
finns det hopp om åldringarna nu för tiden funderade jag på,
och nä då, han va snabbt upp när nummer nio ropades upp.
 
Gör man inte så nu för tiden?
Blänger man numera helt ogenerat på nån och sen går före?
 
Vad hände med gamlingarna, ok att man jobbar så när man är ett barn (blänger och gör lite knasigt) dom vet ju inte bättre.
Men vad har hänt med världen när tom gamlingarna beter sig så illa?
 
Där jag kommer ifrån låter man den som har en liter mjölk gå före än i kassan om man har mer.
Man blänger inte på folk.
Hyfs tror jag det kallas.
Vad hände med den?
 

Hur man firar en mamma

 

 
Den där Lotta, min älskade älskade mamma.
När jag ringde henne för att fråga hur och när hon skulle fira sin födelsedag så svarade hon att vi hoppar det.
Jaha, inte så underligt kanske du tänker.
Men då känner du inte min mamma. Min mamma gillar kalas, inte bara för sig då, utan är en riktig kalasfixare och dukar och lagar mat och fixar och gör mysigt och gott och trevligt för alla andra.
 
Hon hade aldrig ställt in ett firande, om de inte va sitt eget, och hon gjorde de för att  hon har mycket att fixa inför söndagens konfirmation.
Ja men ni hör ju själva att det bara finns en sak att göra i de läget, när hon säger att vi hoppar de i år och jag hör på hennes röst att hon vill men är klok nog att säga nej för att hinna med allt städ och fix.
Så, vad gör man.
 
Jo, tar på sig Bindefeldt kostymen och börjar fixa och ringa och planera och smussla.
För är inte överraskningsfest ändå det alla vill ha när man som minst hinner men kanske mest behöver.
Och älskade älskade mamma, hennes min när vi alla (nästan alla, alla som kunde) kom fram och sjöng för henne. Ja, den är ju värd mer än allt smör i Småland.
 
 
Sån ren och skär glädje. Inte nått hade hon anat och då känns de ju lite som att uppdraget lyckats!
 
 
 God mat, gott vin, en promenad innehållandes majbrasa och tal och kör och hela köret och en jätte jätte trevlig kväll.
Det hade vi tillsammans fixat för mamma, för hon är SÅ värd de, det och mycket mycket mer!
 
 

RSS 2.0