F*N

 
 
 
 
Känslan när man sitter på jobbet och inser att man verkligen, VERKLIGEN inte skulle va där, utan istället på upprop med sin dotter som börjar första klass.
 
Jag följde i lugn och gladan tro henne till skolan med nya väskan på ryggen och fjärilar i magen.
Men jag viste inte reglerna.
 
Selma hade klarat sitt:
-Selma?
-Aa
alldeles galant utan päron och verkade inte ha några fysiska eller psykiska men över detta föräldrar misstag/frånvaro.
Detta typiska första-barnet-börjar-skolan-och-mamman-hade-inte-koll momentet av hennes liv.
 
Jag försöker skylla ifrån de, tycker att man kunde fått ett litet mail med en "ni föräldrar är också välkommna" invit.
Men de tillhör (tydligen) sånt man ska veta bara.
(tillsammans med en rad annat sånt som man bara vet)
NU vet jag, till två nästkommande kids, att de är såhär de funkar!
 
Då, då om sådär ett par år kan jag sitta där och sucka åt dom andra frånvarande föräldrarna och tänka, jaha ja, förstagångs päronen ja, jo jag ante mig de ja!
 
 Stackars stackar första prövo barn säger jag bara. Vi håller tummarna att de blir människa av henne ändå, trotts denna jäkla miss!
Nu, nu ska jag ta och sopa upp spillrorna av mitt dåliga mammasamvete
(som jag försökte döva med du-har-börjat-skolan-present...)
och gå och lägga mig.

Kommentarer

Lämna nått snällt så blir jag glad:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0