Perfekt em.



Detta mina kära vänner, det är nog ett av dom absolut bästa sätt jag kan tänka mig att spendera en eftermiddag. 
Med dom mina, alla fyra. Med picnic korg & havsutsikt. 
Morgonens PMS blåste iväg med vinden & det är helt omöjligt att känna nått annat än lycka & tacksamhet. 

Har man inte längre till havet än vad vi är bortskämda med, så ska det njutas av. De måste ju va de som är meningen. 
Älskade älskade hav! 

Hon går




Rest sig & försökt men satt sig ner har hon hållt på med nån månad. 
Men idag, idag va första dagen hon rakt upp & ner ställde sig mitt på golvet & valde att gå istället för att krypa. 
& jag klappande händerna & hoppade runt & hon undrade nog lite vad jag höll på med. Första stegen, en slaskig dag i slutet av februari. Tänk va många till hon ska gå! 

9 dagar kvar






Denna lilla tjoddan alltså. Det är svårt att få nog vill jag lova! 

Jag har ju fortfarande inget bredband. Så det blir mobilbloggande & bilder just därifrån. Ni får stå ut med de, det är priset jag får betala för allt serietittande på netflix & viaplay.

Annars lullar det på livet. 
Måndagar är öppna förskolan på schemat, som i vår lilla by bedrivs så himla bra & organiserat & med sån glädje att de smittar av sig. 
Sånt är fint!

Jag insåg också att det snart nalkas ett års kalas. 
Vårt lilla yrväders ska firas kungligt från morgon till kväll. 
Är de nått jag älskar så är de att fixa kalas!

Vårt hem är ett bra kalashem med plats för många & några till. Vi kan lixom utan att trängas duka för 20 pers i köket. En bra husmerit i min värld! 
Ovärdeligt med mitt stora kalasfixar intresse! 

Men detta ett års kalas är än så länge inte planerat.
Vilket är att va ute i dålig tid när de gäller mig (9 dagar kvar) 
Herregud jag har ju inte ens bestämt vilken tårta hon ska ha! Ni hör ju själva, här hinner jag inte sitta. 
Ha en fin måndag! 

Husmorsknep



Då de bor en liten tant i mig så fullkomligt älskar jag ju husmorsknep. 
Och detta är ju så enkelt att jag måste dela med mig. 

Micro, om ni precis som vi stundom råkar äckla ner den med tomatsås skvätt & annat äckligt & inte torkar väck det direkt. Då är de ju ett projekt att ta sig an att få väck de. MEN! 
Ställ en en kopp m vatten och en rejäl skvätt med diskmedel i. 
Värm på en bra stund. Några minuter iaf & sen är de lätt som en plätt att torka ut.
TADAA!! 
Så har du inget att göra denna lördag kan du ju alltid fräscha upp din micro.  

Pettson syndrom





Det här mina vänner är Elsa som målat "Sofia den första" som en "Monster High" tjej... Nöjd över detta.
Lite som latin för nån som inte har koll, och med har koll, så menar jag nog mer har barn.

Idag drabbades jag av Pettson syndrom.
Ni som har barn, ni har kanske koll på Petsson & Findus Pannkakstårtan? 
Bra bok. Petsson är alltid bra. 
Gubben ska fixa pannkakor, men steget dit är lite längre än han tänkt. 
Idag skulle jag skruva upp ett gäng krokar, så himla fina krokar. 

Men skruvdragaren behövde laddas, och laddaren va borta, och när jag började leta så slutade det med rensning av än de ena än de andra.
Jag kände mig ungefär lika virrig som gubben Pettson & fick väl inget av nytta gjort egentligen, och krokarna kom inte upp dom heller.
Pettson syndrom, får se om det är botat till en annan dag. 

Beroende


Vet ni vad som är ett jäkla skit just nu.

Vi har, åter igen, surfat upp grädden i dedär bredbandet, vars maxgräns ska va hög. Så himla typiskt nu när jag fått smak för en massa serier. 
Eller lite besatt är jag snarare. 
Det började med secret agents of shield. Sen Greys, så klart, alltid greys. Sen smög sig Blacklist med fantastisk James Spader sig på & nu även breaking bad. 
Jo, att maxgränsen blir nådd med både netflix & viaplay så kärt kanske är förståligt.
Men nu, ingen mr Reddington alls eller knarktillverkning eller sjukhus. 
MEN! 
Det är inte allt.
Jag har inte bara insett mitt beroende av serier, utan också av socker. Jag har alltid tänkt
Inte ja! Jag kan tacka nej eller va utan!
Nopp, tydligen inte insåg jag när ja fullkomligt mölar i mig resterna från barnens påsar som ja inte ens tycker om, eller kommer på anledning att tömma ett glasspaket en onsdag(det är ju greys på tv!)
Så nu är de sockerfritt som gäller all in!!  
Iaf tills jag inte är så galen & besatt längre. 
Om de är jobbigt? JA!
Om ja kommer lyckas? 
Jag tar en dag i taget. Men jag har klarat mig igenom fettisdagen, och de känns som en high five bara de! 


Grattis!

 
 
Jag bjussar på en gamal bild, favorit i repris.
Idag är de inte vilken sketen måndag som hellst, utan min älskade mans födelsedag!
Han har firats med frukost i sängen och skönsång och paket. 
Denna man alltså, lugnet själv med ett hjärta av guld.
 
Det är fint att han är just bara min, den där brunögda, lugna, fotbollsälskande mannen.
 
Grattis på din dag älskling!
 

Om kärlek

 
 

Happy V-day!
 
Alla hjärtansdag är min brors dag. 29 år blir han idag och det ska firas ikväll.
 
Jag har ju ändå fått en kärleksfull dag.
Sovmorgon, frallfrulle, långpromenad alldeles med mig själv i supertempo
(jag kan inte få nog av långpromenader, känns som jag vill fortsätta gå i dagar, så jäkla skönt!) 
med blankens Swanbergs podd i öronen och sen hem till en hjärtligt god fika.
Annars känns kanske alla hjärtans dag som en sån där kommersiell vad-kan-vi-tjäna-pengar-på grej som jag tycker är rätt överskattad.
 
Däremot kan man väl varje dag av sitt liv försöka va så kärleksfull som man bara kan, inte bara just en dag, utan varje.
 
Att tycka om andra och sprida kärlek, leende och godhet är så himla himla lätt och enkelt.
Ju mer man övar ju bättre blir man, och det kommer tillbaka till dig själv, alltid!
 
 Att få tycka om precis den man vill borde av en rättighet alla har, så är det verkligen inte. Tyvärr.
DOM, dom som inte har de så enkelt som mig att kunna ge kärlek till min omgivning, dom tänker jag på. Dom som ingen kärlek får, för dom aldrig fått de givet till sig.
Dom tänker jag lite extra på idag

La familia

 
 
 

En skör och vacker blomma i en gammal terrakotta kruka och som fat har jag ett konserveringslock.
De känns Mathilda så de står härliga till, och jag är nöjd, såklart jag är de.
 

Blomman kom Mikaela med igår.
Hon hade smällt sin rygg till nån slags jag-kan-endast-röra-mig-som-en-gammal-gammal-skröpplig-tant-variant, och knappt det alltså.
Men trotts detta lockade jag hit henne med bete i form av mitt sällskap & lyxfrulle en torsdag.
Vem kan motstå de lixom.
 
Detta, mina vänner kan nog va lite av det bästaste bästa jag kan tänka mig.
(De och en spa & yoga semester eller resa till Bahamas)
 
Dagens bästa mål med den bästa man kan tänka sig.
Vi åt länge och pratade om verkligen allt.
Mikaela och jag har nått så exklusivt som invecklade hjärnor som båda tänker lite samma, som om dom är ihopkopplade och man behöver inte säga hela meningar för att man ska förstå, eller för den delen förklara hur man tänker, för hon bara förstår.
 De räcker med en blick eller en fråga och man vet precis hur hon tänker där inne.
 
 
Man har ju några få såna i sitt liv som man springer på och som man känner aldrig får springa iväg, som man behöver & som man inte riktigt et hur man skulle klara sig utan.
 
Jag tänker ju lite att man har sin biologiska familj. Sin släkt som man är född in i, sin släkt som man gifter sig in i.
Dom finns där för än och man finns där för dom. Alltid i allt. Man tycker så innerligt om dom alla, för dom är alla en del av en själv på nått vis.
 
Sen har man sin andra familj, den man själv skapar, den som växer och nån stans i tonåren innefattar så många och är så stor att den känns viktigare än den biologiska.
Den som, när man får barn eller flyttar runt tunnas ut, ändrar karaktär och sorteras ut.
Band som helt klipps av eller som bara tunnas ut, men som alltid finns där i fall att,
eller dom som de knyts knutar på, men som nästan bara gör dedär bandet starkare.
Den familjen som man skapar själv.
 

DET-GÅR-ÖVER

 
 

Ojoj vilken morgon.
Man är ju bra nöjd när man, inom loppet av vad det tar att bara komma upp ur sängen för en del, fått upp tre barn, dom har klätt sig utan diskussion (De som kan då ja) och när jag ropar nu är det frukost kommer dom glatt hoppandes och sätter sig vid köksbordet.
 
Då och där, i morse, vid dom glada hoppen nån stans,mindes jag andra morgnar, när motgångarna haglat i
"jag vill inte ha på mig", "jag tänker inte äta", "jag äter bara om jag får sitta i soffan" och en annan klassiker "jag tänker inte borsta tänderna". Jag kan fortsätta i all evighets evighet.
MEN, jag har jobbat, verkligen jobbat hårt på att skapa den perfekta morgonen.
 
Jag vaknar ju inte riktigt som Maria i Sound of Music, utan mer som Cruella De Vil.
 

 
Och ska då alla överleva och den där lilla stunden av tillsammans tid på morgonen, som jag tycker avspeglar hela förmiddagen, som i sin tur avspeglar hela eftermiddagen (ni inser vikten va!) 
så är de bra planering, förberedelser och massa massa tålamod, övan och
jag-ger-mig-inte syndrom som gäller.
 
Många NEJ blir det, till frukost i soffan och paljettdiadem, till olika inbakade flätor som man kommer på att man vill ha när vi redan är sena i körschemat mm.
 
Men, när jag skrev Ojoj vilken morgon, då va de inte oj oj va bra de blev idag.
Det började så bra, det va ju dom där glada hoppen och allt.
 
Men det krävs inte mycket alltså,
idag va de en rosett.
Eller snarare bristen på, då den inte hittades och körschemat va på punkt dags att gå, för fem minuter sen
 
En rosett som gjorde att denna älskade sexårings skrik fick det att vibrera i rutorna i hela byn.
Och som ringar på vattnet en massa annat som vägrar ta på sig ytterkläder och lägga ner frukt och borsta tänderna och struntar i att sina systrar står i sina overaller och svettas och undrar vad som står på.
 
Jag stod där genomsvett och förbannade vinterkläders-säsongen, arg så jag nära på skakade, en Cruella De Vil effekt av morgonhumöret och elaka ord kastade mot mig.
 
Jag förbannade mammaledigheten, tänkte, om jag ringer chefen & ber på mina bara knän, då kanske jag får komma tillbaka och jobba innan utsatt tid, Astrid är ju ändå snart ett, hon kan la börja på förskolan nu, bara jag får slippa städ och tvätt servicen jag bedriver och dess otacksamma arga små snoriga kunder.
 
Men mest av allt, så förbannade jag mig själv.
För att jag blev arg, för att tålamodet, än en gång tog slut, hur få timmar jag sovit, hur mycket jag än stör mig på min mammaledighet enbart går ut på att städa och plocka, hur dåligt morgonhumör jag än har, så vill jag ju inte bli arg även om det av sexåringen i huset som va orsaken, så va de inte hennes fel att jag inte fick sova.
Blev jag arg för lätt? Borde jag bara svalt allt och inte visat att jag blev arg? Är de så normala mammor gör? Bara tar allt, sväljer glåporden och sätter sig ner likt Maria med de lilla tandlalösa monstret i famnen och håller om henne och säger nått pedagogost genomtänkt och lugnt.
Jag är inte pedagogisk, jag är inte så genomtänkt och jag är framför allt inte lugn nån stans.
 
 Men nog fan står jag där och är arg, arg för att "alla åldrar har sin charm"
den som sagt de kan då inte haft en sexåring.
 
SÅ många gånger jag stått och dumförklarat föräldrar som inte lyckats, hur svårt kan de va att uppfostra ett barn va?
Jodå, svårt.
 
Det är underbart att va mamma, aldrig hade jag trott att jag skulle kunna älska nån så högt som jag älskar mina barn, aldrig hade jag trott att jag skulle kunna känna sån tacksamhet att jag fått just mina tre underbara döttrar.
 
Men att va förberedd på den tsunami som kommer med trots-åldrarna.
 De vete fan helt ärligt om jag känner att jag är, eller att jag med all terapi, tålamod och kbt skulle kunna bli.
 
Och ni som har mindre barn, ni vet jag skriker i affären åldern, de går över, det är ett jäkla piss, andas, träna yoga och ha ett enda mantra DET.GÅR-ÖVER.
 
Och ni som har äldre barn och tänker, ojoj vänta du bara till tonåren,
om hon har humör nu så ska du bara se då.
(jisses jag har väl träffat mig själv, jag vet väl hur de funkar!)
Men den vetskapen hjälper inte mig nämnvärt alltså.
 
Men inte trodde jag väl heller att Cruella De Vil skulle föda fram tre små von Trapp barn heller.
Jag har tre små underbara monster med smak för god kvalité på kläderna kanske. 
DET-GÅR-ÖVER!
 

 

Trädgård



Över en timme morgonpromenad i ett vindstilla & soligt harplinge & kaffe på de. De kallar jag bra start på dagen! 

Och ser ni den nya kudden, de är inte klokt va solen gör med en. 
Färg i mitt hem, håll i hatten, nu längtar fru Larsson efter våren serru. 

Och under min promenad gick jag och funderade på olika lösningar för vår trädgård med odlingar, ros-torn, kantsten mm & på nytt staket som jag önskar & drömmer om. 

Jag har spånat & trånat länge vill ja lova. Gått & smygfottat på Öland i sommras & funderat, ända sen första visningen faktiskt, på vad som skulle göra Matilde Berg bäst. 
Och jag vet precis, såklart, hur de ska se ut. 
Ett ståtligt & rätt högt, vitt, smalt, spetsigt & vackert picket fence 

Enkelt & vackert.




Tänk vackra fluffiga pioner till de!
Jag får gåshud för mindre. 

Vi har resonerat så i de vi hittills har fixat i vårt hus.
Hade vi valt denna garderoben? Är svaret nej är de väck med den. 
Och trädgården är fin som den är, men hade jag valt den så, nä. Så därför ska det förenklas, göras rakt & piffas till.
Tid att ligga i land kommer jag inte ha allt för mkt, och en trädgård som är ovårdad pga tidsbrist är självförvållat & dumt & stressen jag skulle känna för de tänker jag att jag vill skippa. 

Men än är de februari & tid för planering & drömmande & lite planering till. 



Drömma

 
 
 
Att mannen min börjat jobba andra tider innebär ju, som jag tidigare skrivit om, en del förändring.
Men det är ju inte bara mer tid borta på dagarna, utan såklart mer tid hemma på nätterna.
Skit me!
Jo, alltså, har man under så lång tid som man varit ett VI spenderat nätterna på olika håll pga nattjobb, så har jag ju också aldrig varit van vid att sova jämte nån annan än
 
1.Barn, ett helt gäng, som sparkar mig i ryggen, vilket jag inte har de minsta ont av.
2. En stor, hårig och klumpig Ernst, alltså katten nu ska vi ju va tydliga med.
 
Men att ha en stor snarkande man, nä det är inget jag är van vid, även om de är min man.
Och mannen då, jag undrar ja hur van han är...
För natten är ju lite återhämtnings stunden för en trebarns mamma.
De är så jag har tandblekningsskena och bomulshandskar som får mig att se ut som Michael Jacksons bortglömda kusin med diverse inpackning för mina trasiga händer.
De är då jag har mina bekväma men ack så urtvättade pjamasbyxor och duntofflor.
Och pratar gör jag, (så klart,) och massa, även de i sömnen.
Så det är nya tuffa tider för oss alla, ser Larssons lite trötta ut så ha viss förståelse.
 
MEN, nätter med dålig sömn får ju mig osökt att leta runt efter inspiration.
För med känslan av att Michael Jacksons kuvös känns mysig i jämförelse med vårt sovrum, så finns där lite att jobba på.
 
 

Och jag har rätt klart framför mig hur jag vill ha det, fantastiskt kommer det bli, den gången det blir av vill säga.
För listan över vad jag vill göra och vilka drömmar jag har, den är rätt lång den.
 
Men drömma ska man få göra, och nu ska jag försöka lägga en pigg Astrid och göra just de.
 

Spel tips

 

 Då va det fredag och trotts hemmalivet så är de ju en viss fredagskänsla som infinner sig.
Man har hela helgen med allt vad trevligt det innebär framför sig.
Och just denna helgen har jag på känn kommer bli en extra trevlig en.
 
Jag va iväg och umgicks med underbara snygg-Jennie hela eftermiddagen igår.
Gick i butiker och fikade i hennes vackra lägenhet och ooade mig över hennes parkettgolv och vackra ting och välfyllda garderob och nyfärgade hår, och diskuterade och pratade massa massa och tiden gick ändå för fort, som den ju gör när man har trevligt.
Hon är en fantastisk människa Jennie, på så otroligt många plan och sätt.  
 
Jag och Elsa har hunnit med morgonpromenaden och lämnat Selma i skolan och gröten till frukost och spelat spel. Denna favoritsysselsättning för min lilla tjodda.
 
 
Jag är ju ingen vidare lekmamma.
Man behöver inte va de, inte alls.
Jag bakar med mina barn, vi lagar mycket mat ihop, pysslar, möblerar om på rummet, jag ser till att dom leker, går på stan och fikar på café eller  spelar spel.
Det är nog de mest "lekiga" jag kommer till, spel alltså.
Dockor och klossar och barbie går bort.
 

Detta ABC-spelet va en julklapp av Vinbergarna.
Och en bra sådan.
Man kan spela de som memory, eller som jag och Elsa föredrar (om jag ska ha en chans att vinna) som
"finns i sjön"
("hitta oss" är ett bingo spel som är fasligt vacker, men här använder Elsa de bara som mur, så jag inte ska fuska. Inte lätt att hålla massa kort i små fyraårings händer inte)
 
Så är ditt barn lika inne på bokstäver som Elsa är så är detta verkligen ett bra tips!
 Jag märker att hon från gång till gång lär sig vad dom heter och inte bara behöver förklara hur dom ser ut.
 

Även om det ibland tar tid att komma på vad de där A.et med två prickar över heter nu igen.
 

Längtan

 
 

En solig dag i februari, och de är svårt för mig att inte längta efter vår.
Känslan av att inte behöva ha mössa och vinterjacka.
Första koppen kaffe på en uteservering.
Känslan av att vilja komma ut i trädgården och rota runt i landen och få jord under naglarna.
 
Våren!
Februari!
Det är en stund kvar av overaller och vinterkängor och vantar.
Hur länge vill jag inte riktigt tänka på. Så jag längtar istället.
 
Idag längtar jag dessutom på att klockan ska gå, på att eftermiddagen ska komma & på att kunna hoppa in i bilen och åka hem till min fina Jennie, och prata! Massa, med kaffe i hand, utan barn och inte bara va mamma Mathida, utan att för en liten stund få va nått annat.
 
Ibland, inte så ofta, kanske rent av på tok för sällan, gör jag de.
Tänker på mig själv i första hand för en liten pytte stund.
Sånt är lyx!
 

Vegetarisk lasagne


 

Alltså, om man säger såhär, hur jäkla lätt är de då att få till en snygg lasagne...
Jag känner nog ändå att denna vegetariska vännen va så pass trevlig att jag vill dela med mig.
 

Man ska ju veta att när jag lagar mat så är allt lite på en höft sådär.
Smaka och prova sig fram är väl min metod, eller så bara chansar jag, vilket brukar funka det också.
 
Såhär gör du den:
 
Hacka lök och vitlök och stek i olja.
I med en påse babyspenat och två grovrivna morötter.
Jag strödde över parmesan salt och peppar.
En burk konserverade tomater. (hela för jisses, köp hela, dom är så mycket finare & bättre i smak)
I men en stor burk cottage cheese och där är själva "färsen" klar.
 
Gör en béchamelsås (smält smör, i med mjöl och mjölk, salt och peppar.)
Och i den hade jag en näve Västerbottenost. (kan man få för mycket ost? svar nej! Ta vad du har för skalk hemma, allt med smak är ju gott såklart)
 
Sen är de bara att varva med lasagneplattor och in i ugnen med vännen.
Lätt och gott och barnen (inte Astrid då som inte får äta spenat än) gillade det och åt gladeligen,
(klart Selma undrade lite varför jag hade gått och lagt sallad i lasagnen.)
 

Ting

 

Vissa ting man har är ju värda så mycket mer än andra.
Det har inte med själva prislappen att göra, utan kan va en liten krok man hittat på en loppis en sån där sommardag som man längtar efter kalla vinter morgnar.
 
Det kan va en the kopp man köpte när man flyttade hemifrån och som suttit med under många långa sömnlösa nätter med prat och såna där kluriga kärleksfunderingar och vad ska man bli av och vad ska man bli när man blir stor prat.
 
Mitt hem, det är fyllt med just såna ting. Här finns nog inget som av en slump sitter där de gör.
Kanske är de därför jag inte fått upp tavlor på väggar än. För att jag helt sonika inte har nån som jag sådär känner att jag har en relation till. Och de måste jag bara ha.
 
Bilden, då.
Jo, alltså, denna vackra vackra skål, som är så fin bara som den är.
Den har mina fina småsyskon köpt till mig i julklapp, i ett vackert inslaget paket, för jag tycker ju att sånt är av vikt. Där låg den.
Skålen som lixom bara ropar mitt namn, och mina älskade syskon som vet precis vad jag gillar.
Sånt, sånt är kärlek de!
 
Den lilla rostiga emaljmuggen med sin vårlängtande pärlhyacint hittade jag på mammas loft.
Pepparkvarnen, min kära kära vän är en julklapp av fam. Nissalund som blev trasig och låg gömd länge, tills jag fick tummen ur och frågade min pappa om han inte kunde ta en titt på de, sen gick de nån dag och han levererade den hel. Dessa fixare som jag omges av. Lyxigt!
Bilden, ja
Tänk att en bild rymmer så mycket. Och precis så är det med allt i vårt hem.
Och de är fint tycker jag!

Skiss


 

Alltså det finns ju en del grejer jag känner att jag hade velat va så mycket bättre på.
Intresset finns, men jag är helt sonika jäkla kass på de.
 
Skissa, de är en sån sak.
Förre veckan satt jag mig på Elsas rum, bland gosedjur och prylar, men ett skissblock och en kopp kaffe och en Elsa och gav mig in på de.
 
Jag har ju SÅ många idéer.
Massvis massvis massvis av dom och tänker att de vore lite bra att få ner dom på ett papper, så jag får plats i huvet för ny inspiration.
Och en sån som jag, som har en massa idéer kan nog behöva få ur sig de, och att låta dom gro lite, utvecklas, förbättras eller försvinna.
 Jag skissade iaf, på en hatthylla, en dålig skiss, för jag är ju jäkla dålig på just den biten, herr Larsson skrattade lite åt den, SÅ dålig är jag.
 

Även om paparazzi Elsa tog kort på mig och jag ser ytterst koncentrerad ut där jag sitter med lite kass hållning bland gosedjuren, så är jag dålig på att skissa. Så är de bara.
 
Hatthyllan då, som jag skissade på.
Nä, med den blev det inget mer än en jäkla bra idé och en dålig skiss. Hatthylla blev det, bra blev den tillslut, även om den inte ser ut som den gjorde i mitt huvud.
 
 

Njut-måndag

 
 

Det är nått visst med dagens första kopp kaffe.
När man två gånger under loppet av två timmar lyckats få på tre barn vinterkläderna och pulsat och lämnat, när tvättmaskinen & diskmaskinen jobbar för fullt, man har dammsugit upp de som inte hans efter gårdagens middag och Astrid sover gott ute i vagnen. Att sätta sig ner, exakt där, exakt där som jag befinner mig nu, med dagens första kopp kaffe.
Åh jisses vad den smakar gott!
 

Det finns ju alltid saker att jobba på med sig själv.
En av dom för mig, är att ta till vara på vardagarna mer.
Alltså kanske främst då när jag ska börja jobba, just nu är väl alla dagar mer eller mindre helg-iga.
 
Men dedär med att veckorna bara ska rulla på med enda mål att bli helg.
Det känns deppigt alltså.
 
Igår va en sån måndag som kändes mer njut-måndag än fan-de-är-måndag-måndag.
 
Sanna, Jens & Noelle kom på kvällsmat, jag hade slängt ihop en vegetarisk lasagne m spenat, morot, massa vitlök, keso, Västerbotten och parmesan. och en utomordentligt krämig béchamelsås m så mkt ost även i den att man nästan skäms.  
 
De va fint, inte bara maten, jag hade lika väl kunnat bjuda på havregrynsgröt, utan just att ses.
Att sitta ner och uppdatera sig, även om de med alla barn inte blir hälften så mycket pratat som jag hade tänkt och meningar som inte hinner avslutas och en hel del av
ehhh, va va jag nu...
 
Jag hade ju i vanlig ordning så fullt upp med att umgås att jag inte tog några bilder. Jag borde skärpa till mig med de.
 
Men det blev av och de va en måndagkväll och de va fint.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Nått Nytt

 
 

Vilken helg det va!
Lite barnfritt, lite träning, lite långpromenad, lite goda måltider, lite ettårs kalas för Astrids polare och massa ny energi till denna vecka.
Och det kan behövas, för det är inte bara ny vecka utan mycket som är nytt.
 
Min kära herr Larsson har (inte helt på egen bevåg) slutat jobba natt för att istället jobba någon slags smårörig tre skifts historia.
Det medför ju en stor dos mer tid på jobbet och vägar för honom och mer tid själv med våra tre troll här hemma för mig.
Vi har alltid varit bortskämda med att va två när kvällsmat ska lagas, barn ska nattas och duschas och två på sömniga morgnar när den morgontjuriga mamman i hushållet inte orkat ta diskussioner om precis allt som går att diskutera
(klädfrågan, hårfrågan, äta till frukost frågan, ÄT din frukost frågan, inte bråka frågan och många många mer frågor man inte riktigt viste gick att bråka om)
Två när man ska iväg till alla gymnastiken och simskolor och lekdater och andra aktiviteter.
 
Men så lyxigt är de alltså inte längre. 
Jag tyckte helt ärligt att jag va rätt slut och sleten innan med skötsel av allt som heter husägare och städerska och tvätteri som bedrivs.
För de blir ju lite så, den som är hemma får ju ta mer i hemmet, självklart.
 
Och bara tanken på att jag kommer få ta ännu mer av allt själv då herr Larsson jobbar känns jäkla motig måste jag erkänna.  Jag menar, lägga tre barn helst innan klockan 19.30 för att dom sen ska orkas dras upp till skolstarten dagen efter i tid... Jo, lite motigt!
 
Men med mycket och bra planering, en dos tjat och en hiskeligt massa ner och upp ur vagn och promenerande hit och dit så har vi klarat premiärdagen iaf.
Och en vindstilla och fin dag som denna gick det ju riktigt bra.
Barn är fantastiska på att känna av när de bara inte går att balla ur och skärper till sig på nått sätt.
 
Detta blir vardag och lätt som en plätt tillslut detta med, jag måste bara hitta vardagen i detta virrvarr, sen så!

RSS 2.0