Vallmo & positivitet (eller brist på)

 
 
 
 
 

Tänk, att nått som är överblommat och färdigt kan av så ljuvligt vackert.
Det är den söta granndamen som gett mig, strö fröna i landen, de gjorde jag, de ploppar upp massor med vallmo.
 
 

 
Bloggen...
Jag har lite svårt att hitta orden just nu, och inspirationen till att ta kort, kanske mer de, den kombinationen, och de är ju de som krävs för att detta ska va en trevlig sida att gå in på.
Orden har jag alltid,
men de är ett stort virrvarr just nu. Jag måste köpa en bok och få ner en del, solla bland allt som dyker upp om du hänger med...
Jag målar väl staket och går långpromenader och försöker va en så bra mamma jag bara har vett till, så kommer de nog snart igen.
 
 
Sommaren.
Den är ju nån lång höst, och jag tror vi alla hade behövt sol, de gör livet lite lättare att leva.
Dom där dagarna som va räckte inte riktigt till för att benen skulle bli bruna och humöret lika varmt som solen själv.
Jag har, verkligen VERKLIGEN försökt att va positiv, vädret kan vi ju ändå inte påverka, de är ju bara att gilla läget, dra på sig en kofta och skärpa till sig.
Men de är segt att ta sig an saker ibland, hitta på saker och jäkligt lätt att mest åka runt och konsumera till sig glädjen i stället. Herr Larsson är fantastisk, han tar med sig tjejerna och deras vänner och åker och badar varje dag, i alla väder (vilket ju mest är en typ av väder då...)
Vi hade planer för sommaren, Danmark och älskade Köpenhamn, kanske en biltur ner till Backen, men jag känner mig en aning som en badboll som tappat luften, på alla sätt som en människa kan liknas vid en gammal badboll. Och ni vet, dedär gammal badbolls moodet vill man inte ens själv umgås med och att ta sig för saker som innefattar mer än dedär dagliga, det tar emot...
 
Tjejerna verkar nöjda ändå. Det sovs över hos kompisar och leks och badas och är sovmorgon och sena kvällar, så som ett sommarlov ska va. Men man vill ju ge dom mer än vad de finns luft kvar i badbollen.
 
 
Såhär ärlig har jag nog aldrig varit här, jäkla läskigt känns det.
Men kanske är de nån annan som känner igen sig, och kanske är inte småbarnsåren alltid som en vacker nyutslagen vallmo med lekande glada barn och en skrattande långbent mamma, ibland, ofta är de så.
Men ibland är den överblommad, verklig, skör och sårbar, men ändå fin och bra.
Bara inte helt på topp.
 
 

En onsdag





Astrid, tjejen som alltid blir suddig på bild. Sånt får man leva med när de är svårt att stå still. 
Om ni undrar vad som händer & sker där mellan mig & nya bokhyllan så är de bara sofföverdrag tvättar dags. Åhh va jag älskar klorin!! 
Idag efter lite staketmåling & långsam sommarstart
(det ska ju bli nytt, ett picket fence som heter duga!! Och eftersom jag inte tyckte dom där färdiga föll mig i smaken så ska de snickras ihop, jag målar, mannen snickrar.)
   begav vi oss på lite loppis jakt bland äppelodlingar en sväng & köpte massa närproducerad nyttighet av olika slag och jag har fått för mig att jag ska hitta dom perfekta blomsterlådorna, till fönster du vet. Sjukt kräsen, men jakten fortsätter, lite blommor hittade jag ju ändå i min lådjakt. 
Höstanemoner & lite annat vackert. 
Så, där har ni en liten uppdatering om hur en precis helt vanlig semester dag kan se ut. 

Barnkalas





Barnkalas...
De är ju helt klart med blandade känslor av att man vill ha ens guldklimp ska få en så bra dag som de bara går, men under sådär lagom kontrollerade former. 

Jag sov lite dåligt, tänkte att jag kanske kunde ha förberett nått mer innan eller vilka lekar ska vi ha & kommer korven räcka. 
Och sen vid 11 kom dom, klänningsklädda med paket under armen och flätor i håret. 

Och de va en fantastisk dag, ett lugnt gäng tjejer, min dotters vänner som satt och berömde varandras paketinslagningar & kalaskort. Som lugnt satt och väntade på varandra vid lunchen och berömde kladdkakan jag bakat till fikat.

Vilket gott gäng, fantastiskt! 
Och dedär rädslan över att barnkalas är nått man mest ska ta sig igenom, den är bortblåst. Som så mycket annat blir de vad man gör av de. 
Och de är en SÅ nöjd 7 åring. 

Loppis fynd!




Idag va de dags. Jag, fru & fru Karlsson & Mikaela begav oss iväg på loppis. Sånt får mig, trotts arga trängiga tanter & gubbar i lustiga glasögon, på ett helt fantastiskt humör. Och lätt att köpa har jag också, och lättpåverkad, de är en underdrift. 
-kolla in vilket skåp, klart du ska ha de, sa Mikaela.
-JAAA!! De är ju skitstort! Kommer vi kunna få med de hem, skit samma, de är MIIIITT!!! 

Och så vips så hade jag, utan så mkt eftertanke gjort en kanon affär och är bokhylleägare. Jag har inte så värst mycket böcker att stoppa i min nya bokhylla, men många andra trevliga ting i väntan på dagar då jag hinner sitta ner igen.
Men den hade inte stått där utan herr Larsson. 
"Heeeej.... Ehh, jag har gjort de igen & denna gången vet jag inte om de får plats på taket till Volvon, men jag har kanske fixat ett släp. Underbart, ellerhuuuur!!!" 
Jajemen, såna samtal får man stå ut med om man lever med en skåp & loppistokig kvinna som jag. 

Unge

 
 
 

Astrid Larsson, de är såhär hon oftast ser ut. Okammad, rufsig, lite skitig och så jäkla glad och nöjd med livet ändå.
Men de är klart, hon har ju en ny tröja med små hundar på axlarna, sånt blir man klart glad av hur rufsig och skitig man än är.

Var är Ernst?

 
Ernst Eliasson.
Vår så älskade katt som nog mer tror att han av en hund med förmånen att få springa lös precis hur som helst.
Han som sovit jämte tjejerna ända sen både dom och han av så mycket mindre än dom är nu.
 
Den 14:e såg vi honom sist, och det är på tok för många dagar sen för att jag ska känna mig lugn.
Jag har letat i diken, eftersökt på nätet, frågar folk jag mött.
Jag vill bara hitta min lilla pälsiga älskling, så jag vet att han antingen har de bra hos nån annan, eller att det i alla fall gick snabbt när han lämnade jordelivet.
 
Oroligt och ledsamt och jobbigt på alla sätt är de.
Han är ju ändå en i familjen, på nått sätt mer än vad mina tidigare katten någonsin varit, de är nått speciellt med den herren.
 

Orust




Tystnaden här inne har sin högst naturliga förklaring. Jag & mina tjejer åkte till Mikaelas Orust i några dagar. 
Dagar som har bestått i att inte veta vilken dag de är, inte ha koll på vad klockan är, fiska krabbor, bada, prata, bara vara, dricka rosé, fälla träd (ja, eller en då kanske), ätit glass, grillat. 

Magiskt. Helt magiskt har vi haft de. Barnen har varit nöjda & milda så gott som hela tiden. Jag har varit mild & nöjd så gott som hela tiden. 
Ett fantastiskt ställe & omgiven av fantastiska människor. 


Nu är vi hemma hos herr Larsson igen, som också han äntligen har efterlängtad semester. 
Inte mycket planerat mer än ledighet. 
Fint!


Ny kärlek

 
 
 
 
Kolla in min nya kärlek.
 
Den bara stod där, ensam kvar och liksom sken upp hela Indiska och ropade på mig.
 

Hon spriden en uns sommarkänsla i höstvädret som råder.
 
 
Hon kommer få flytta runt och sprida glädje lite varstans här hemma.
 
Men vet ni vad, det är en stor dag idag.
Min absolut första semesterdag!
Känslan är väl som att va mammaledig, men en semestertripp med mina tjejer väntar i veckan, och sånt behövs för att jag ska känna mig ledig och ladda batterierna.
 
Strax kommer Ida & Daniel på lite fika och nu ropar två små troll att dom vill fixa naglarna.
Så nog har vi semester feeling allt!
 
 
 
 

Kladdigt värre

 
 
 
 
 
Tjejerna får alltid välja själva vad dom vill bjuda på, på sina födelsedagar.
Och Selmas 7 års dag va inget undantag.
Hamburgare och kladdkaka. (hur jag än försökte tjata på henne att jag skulle få baka en fantastisk tårta.)
Men inte mindre fantastisk blev kladdkakan med dulce de leche i
 (jo, Selma blev en aning... besviken att de inte va vanlig kladdkaka. Men jag tror att gästerna iaf va nöjda.)
Jordgubbar skivade och vända i socker och en go klick vispgrädde.
 
Kladdkaka med dulche de leche
 
3 ägg
4 dl socker
2 dl mjöl
6 msk kakao
225g smör
1 burk dulce de leche
 
Sätt på ugnen på 175 grader
Smält smör
och förbered en form m löstagbar kant och smöra den
 
Rör ihop ägg, socker, mjöl & kakao.
I med smöret och fortsätt rör
 
I med hälften av smeten, sen på med dulce leche  och sen på med resten av chokladsmeten.
Grädda i 30 min mitt i ugnen.
 
 
Kolasåsen gömmer sig som en trevlig liten överraskning och den blir inte allt för toksöt, som man annars kan tänka sig. Utan bara supergod.
Och hemligheten med kladdkaka är ju att ta ut den ur ugnen även om man tror att den är inte klar, men jo, de är den. Dallrig i mitten, men ignorera det och ut med den ur ugnen, låt den svalna i kylen över natten, sen är de bara att käka på.
 
 

7!




Tänk, i morgon, den 10:e juli 2015 har jag varit mamma i sju år. 
Min lilla brunögda, vackra, kavata lilla stjärna som med sina sju år vänt helt upp och ner på hela min värld. 

Hon som den där varma sommardagen, till tonerna av Bob Marley startade de som nu är en familj. 

Sju år, börja ettan & sånt stort. 
Ja, den där varma sommardagen till tonerna av Bob känns så långt borta men ändå så nära. 

Älskade barn! 

Nymålat


Mannen har kört till nattjobb, dom stora tjejerna är hos sin mormor på årliga sommar-sova-över-mormor-barn-dagar.
Astrid sover sen nån timme tillbaka & jag har "egentid" alltså bidrar jag, om än lite, till vår nya balkong & grundar brädor under bar himmel i 30 gradig värme, halv tio på kvällen!! Galet & underbart på samma gång! 
Huset känns ovanligt tyst, så klart. Och i skrivande stund sitter jag på innegården med ett kallt glas vatten, jag & Ernst och mest njuter av lugnet och tystnaden & tryggheten att veta att barnen har de minst lika bra & slipper stressa upp i morgon bitti. 


Vardagslyx




Efter jobbet körde jag & plockade upp min familj, för att plocka upp pizza för att ta en sån kvällsmat, men top utsikt. 
De, de är vardagslyx så det står härliga till! 


Och de slog mig att detta, precis denna första juli är Astrids livspremiär för att doppa fötterna i ett svalt Kattegatt, för att få känna sand under fötterna och för att lulla runt på upptäcksfärd och hitta små snäckor & drivkvistar & annat som gör världen till en spännande plats att va på. 


Och jag är tacksam, tacksam för så mycket, men idag framförallt tacksam att ha möjligheten att kunna dela en familjepizza på stranden och lyxen att de ändå är vardag och en så otroligt uppskattad vardag i en sån enkel grej som kvällsmat på stranden. 

RSS 2.0