Always be a unicorn

 
 
 
 
 
 
 

Nyss knackade de på dörren och lite nytt till lilla Astrid kom, perfekt med lite nya förskolekläder.
Och än en gång vill jag bara tipsa om NEXT
 

Annars...
Jo men ni ser ju, namnlapparna är klistrade och idag, just nu i skrivande stund är Astrid på förskolan själv grande premiär för detta, och har varit sen i morse.
 
Och jag går runt och har nån super panik och försöker på alla sätt jag kan sysselsätta. Möblerar om, dammar lite, tvättar lite, sorterar ting, yr runt, bloggar, kollar blocket & köper barnvagnar hejvilt och tittar till mobilen ungefär var tredje minut ifall dom ringt.
Kollar ut och tänker att hon ska ligga där i vagnen och sova. Och känner mig så halv!
 
Det tar ju priset dehär, i jobbighet. Att behöva lämna ifrån sig de man håller kärast. Se glad ut och gå därifrån medans man hör hur hon skriker på gården. Göra så gott man kan i att inte visa några känslor alls av negativ karaktär.
MEN, dom tre pedagogerna på hennes avdelning, och alla andra pedagoger som jobbar där, känns så mjuka och lugna och trygga.
Och sånt är skönt. Med mjuka och lugna och trygga människor
som jag är helt övertygad om kommer göra Astrids dagar så bra som dom bara kan, medans jag på måndag ska iväg och göra ett annat gäng människors dagar så bra som jag bara kan.
Men de är inte än nä, mycket står på schemat innan de är måndag. Åh va mycket!
 

Nana naaa

 
 
 
 
But you only need the light when it's burning low
Only miss the sun when it starts to snow
Only know you love her when you let her go

Only know you've been high when you're feeling low
Only hate the road when you're missin' home
Only know you love her when you let her go
 
Igår när jag stod och diskade så kom jag att tänka på en mer... tja, passande text ala Mamalarsson.
 
But you only need the sleep when you have a kid.
Only miss the boobs when them hanging low
Only feeling old when you kids say so
 
Only know you are hackneyed when you se yourself
Only hate the home when its clean up day
Only hate to whash up when the dishwascher dead
 

Perfekt söndag

 
 

Igår va de en såndär nära på perfekt söndag.
Selma och Elsa hade lekdater, jag tvättade lakan och pysslade runt för att på eftermiddagen njuta av solen och känna hur kreativiteten lixom smög sig på.
Skissade, drack kaffe och "kände livet i mig" som Herr Nilsson i Madicken hade sagt
 

( eller ska jag skriva "skissade", då de kan va en av dom där kassa sidorna jag har som knappt borde få kallas skiss, men i mitt huvud vet jag ju hur de ska va och att sen få ner de på papper hjälper lite för den slöa mammahjärnan som annars glömmer alla briljanta idéer.)
 
Jag satt iaf i solen och bläddrade i inredningstidningar och skrev upp blommor jag under tiden kom på att
-jo, de är klart att de är en sån vi ska ha!-
Satt där och funderade på vilka rosor jag vill ha och vilken klematis och om dom verkligen måsta passa ihop eftersom dom ändå inte ska blomma samtidigt.
 
Satt där och drömde mig bort i Pioner och Hortensia och Stockros och daggkåpor, för att de är så vansinnigt vackert och jag sneglade genom gröna grenar på mina land och funderade på hur jag egentligen vill ha de.
 
Sen fick jag nått kreativitetsryck och byggde ihop en lounge-del. Vi hade ett ställe i trädgården som helt enkelt bara ropade efter de. De ska till växter, nån slags bord, madrasser, kuddar och piffande.
 
(har du nån skumgummimadrass liggandes som du vill bli av med så tar jag tacksamt emot den!
Jag kan som tack bjuda på häng i lounge-delen) 
 

Här, exakt och precis här satt jag och sneglade genom den lilla pergolan.
Och de är stora bekymmer, röda rosor till gult hus tycker jag gifter sig vackrast, men så är jag ju barnsligt förtjust i smuts pastell och vita rosor av alla de slag.
Och hortensia... Vackert vackert vackert, men jag vill liksom inte att den ska ta över, utan va mer i pion size, och pion, jo dom kan va lite trixiga och ta tid på sig, men vist är väl vissa saker värda att vänta på.
 
Trädgård, jo jag känner att detta är ett intresse som kan komma att eskalera.
 
 
Astrid och inskolningen då.

 Astrid, som är i nån slags jag-ska-klättra-upp-på-allt-som-går-att-klättra-upp-på-fas
(vilket ju också allt som oftast slutar i jag-ramlar-ner-och-slår-mig-men-lär-inte-av-mina-misstag-varianten)
 
Jag och hon är nyss hemkommna efter att startat vecka två av inskolningsveckan.
Idag hängde vi ute och jag va kanske inte helt hundra klädd för uteaktivitet, vilket resulterade i typ två timmars huttrande. (och nu tre timmars upptinings fas) Och Astrid lullade runt och va lite små grinig över dedär med att man blir smutsig om händerna av att pilla i lera, se där ja.
 
Och det är min absolut sista vecka av mammaledigheten.
Men slutet på nått är ju alltid början på nått nytt och nått bra, det kan man ju bara själv se till att de är.
Nya tag liksom.
Och jag har ju tyckt att lilla Astrid är så himla liten, för liten för att gå på förskola, men ska jag va ärlig så hade de nog inte spelat nån större roll om jag väntat nån månad till, att lämna bort de käraste man har är ju en helt galet jobbig känsla oavsett. Men de blir bra, såklart att de blir bra! Det är de enda alternativet.

 

Mini semester

 
 
 

Igår eftermiddag packade jag in mina tre tjejer i bilen och körde hem till min mamma på en tja, mini semester skulle jag vilja påstå. Herr Larsson fick bli hemma och vila och njuta av tystnaden och få tid att sakna oss. Sånt tror jag kan va viktigt, att få sakna varandra ibland.
 

De va vackert på landet, minst sagt. Syrenen är på bristningsgränsen och allt är grönt och vackert.
 

Barnen (och jag) har ploppat sten i Nissan, pysslat, lekt, spelat spel, bakar geggamoja tårtor i sandlådan, haft fredagsmys i soffan, badat badkar länge, ätit fantastiskt god pulled pork, tvättat bilen och framför allt myst.
 

Nemen titta där va ju jag och mini också ja.
 

Och efter en god natts sömn i lillstugan så dukade mamma fram lördagsfrukost som avnjöts sakta och sådär lördagsmorgon gött.
 

Jo,slappt och skönt, som en liten minisemester känns det allt.
Och nu, efter en kvart på soffan så ska jag ta en kopp kaffe och packa upp, för man kan allt tro att vi varit borta en vecka eller två av packningen att döma.

 

YES!

 

Ni vet den där känslan när man känner BOOOJAAA! YES!
Typ som när man fått bra betyg på ett prov utan att pluggat, hittar en hundralapp i en byxficka som man glömt, tror att de är torsdag för att sen inse att de är fredag, vakna och ha försovit sig för att sen inse att de är mitt i natten och man har flera timmar härlig sömn kvar.
Ja, du vet känslan.
Sen jag blev mamma, då kommer den vid tillfällen som man inte hade en aning om att man ens kunde bli glad åt.
När man fått med sig alla saker i skötväskan. YES!
När man haft en nattning som gått smidigt utan tjafs. YES!
När man handlar och kommit ihåg att ta med rabattkupongerna på blöjor. YES!
När man haft en morgon som bara flutit på utan varken kläd eller frulle diskussioner. YES!
När barnen somnat i tid på helgen och man orkar kolla ett helt avsnitt av nån serie. YES!
 
 
Fredag idag då.
Och de känns inte långt emellan dom, fredagarna.
Sista inskolningsdagen för Astrid denna veckan. So far so good. Hon kör nån slags första halvtimmen lite nära mig och sen lullar hon iväg och spatserar omkring.
 
Igår fyllde min fina pappa 61 så vi bjöd in oss & packade bilen full och åkte och sjöng för honom och fikade. Mysig eftermiddag blev de.
och helgen är fullbokad även den med trevligheter.
Ha en bra fredag!
 
 

Start

 
 

Och där va startskottet och Astrids första besök på sin förskola gjort.
 

Hon höll hårt i sin lilla väska i ena handen och min hand i andra och travade med bestämda steg fram mot dörren, när vi sen skulle hem så ville hon helst va kvar en stund till.
Hon känns ju för liten, men de gör ju o andra sidan två och tre åringarna som lullar runt där också.
 

Mantrat då.. de blir bra dehär, de blir bra dehär, de blir bra dehär...
 

Ja, hon verkar i alla fall tycka att det är spännande, och de känns ju skönt.
 
 
 
 
 
 
 

Inskolningsstart

 
 

Ja och så plötsligt va dagen här.
Min lilla tjodda ska hälsa på på förskolan idag.
Inskolningsstart.
Men inte förän i eftermiddag, och innan dess hinns det med lekande med Elsa här hemma.
 
 

Dom är så fina dom där två små ruffsiga, där dom sitter och leker ihop, lite varje dag i alla fall, leker dom ihop. Elsa tycker väldigt, väldigt mycket om sin lilla syster.
Oftast till nån
Elsa-bär-inte-runt-på-Astrid-och-låt-henne-va-nivå.
 
Men mest så är hon bara så otroligt glad att ha en lillasyster som Astrid. Precis lika ruffsig och full av jäkelskap som hon själv.
 
 
 

Själv så dricker jag kaffe, beundrar ljuset i detta hus och låter håret torka av sig själv efter morgonduschen,
mest för att jag fortfarande har tid med sånt.
Inte så länge till, men just idag och just nu och njuter av de gör jag också.
Just idag och just nu.

Tömda hyllor





Lilla lilla Astrid har tömt apoteken i Halmstad på smörjor av de alla slag. Och vi håller tummarna att eksemet ger sig. En stor eloge till den unga AT läkaren här i byn. Här om dagen ringde han tillbaka för att kolla hur de är med henne. Sånt har jag inte varit med om förr, jag är mer van vid nån 
kom-inte-här-och-tro-att-du-är-sjuk-inställning 
både när de gäller mig själv & mina barn. Och Astrids eksem togs ju inte på allvar förän vi bytte, innan va de mer, "uteslut mjölk ur kosten & se om de hjälper" och efter ett besök på nya vårdcentralen så blev de remiss till sjukhuset & tömda apoteks hyllor. 


Sånt är fint de.

 

Idag är de min gammelmormor Teklas födelsedag.
Hon är ju med oss i varenda rum av vårt hem och idag satt vi på hennes lapptäcke i sofforna och fikade och skänkte henne lite grattis tankar.
Jag va inte så gammal när hon dog gammelmormor Tekla.
Men jag minns henne ändå så starkt. men det är väl så med starka kvinnor, man minns dom starkt.
Denna lilla tant med sitt kritvita hår, enorma äppelträd, (jojemen hon va tom i tidningen för sitt stora äppelträd), sånt är stort!
Hennes kök som jag fortfarande kommer ihåg hur de luktade i & alla spännande böcker om kungafamiljen och prydnads bisonoxar i bokhyllan, hennes färgglada förkläden, hennes humör som visade sig när man tog sönder hennes vävstol (kanske med all rätt) den godaste jordgubbs och rabarber saft som någonsin existerat.
Jo, minnena av denna lilla vithåriga tant är många och fina. Och hon är fortfarande med oss, inte minst i ting väl utspritt i mitt hem.
 
  Min fina mamma kom hit och hade med sig go fika och en så fin hjärtan på tråd.
De va ju alltså den fikan som avnjöts, det hoppades hopprep och gosades lite och mest njöt vi av att ha fredag en onsdag och lyxigast av allt att få va med sin mamma och mormor lite en regnig dag mitt i veckan.
Sånt är fint de!
 
(Jag åt ju ingen fika, nenemen, så länge känslan av att, "om jag tar en bit så vill jag ha precis ALLT" finns kvar, så är de fortfarande allt eller inget som gäller.)

 

Kämpa

 
 

Astrid kämpar, precis lika mycket som våren kämpar att komma igång ordentligt.
 

Och nog är de vår med sköna vindar och ljusare kvällar allt, men man vill få bruna ben och fräknar på näsan, men den verkar inte ha bråttom i år, värmen.
Och vad gör väl de, när man vet att man har allt de sköna framför sig och lite känns de som att, går de sakta, ja då håller de längre på nått vis.
 

 
Man får försöka ta till vara på dagarna på bästa sätt ändå.
Och idag har de ändå varit himla skönt ute. Perfekt väder för trädgårdshäng.
 

Annars är de tyvärr sjukhusvecka verkar de som. Mannen har idag akutopererat ett finger och stackarn ligger utslagen på soffan med stygn och bandage och bultande finger och sån dag orange färg på sig som man ju sett på greys att dom kletar på.
Och i morgon är de lilla Astrids tur att kolla upp sitt eksem ordentligt.
Bultande fingrar, eksem och solbrist. De kan bara bli bättre.

 

Ambivalens

 
 

Älskade älskade natur!
Vårt land är väl ändå som absolut vackrast just nu. Allt som varit inkapslat och vilat bara spricker upp och blir så underbart och väldoftande och vackert att de är lite svårt att ta in.
Jag vill stoppa tiden och bara titta och njuta.
Och vår trädgård visar sig från sin absolut bästa lummiga vackra sida.
 

Där bakom pil och torkställning står hon, körsbärsträdet som är så ståtligt och underbart vackert alltså!
 

Min lillebror har tillverkat en "Ernst fågelskrämma" som står där under blommorna och svajar och är fin. Tveksamt om den skrämmer iväg fåglarna från körsbären, men fin är den oavsett.
Och där under står Helena, en honungsros vi fick av Ida i inflyttningspresent, och Helena trivs så bra så bra och kommer säkert inom en snar framtid slingra sig upp och ge fru körsbärsträd en ordentlig taggig kram. 
 

Och jag förstår om ni blir trötta på alla körsbärsblommsbilder snart. Men de är ju över så hiskeligt fort och de snöar redan vita blomblad över hela gatan.
Själv har jag svårt att få nog.
 
Denna måndag, min sista måndag som helt mammaledig. Nästa vecka startar nämligen inskolningen av Astrid och en tid är förbi och en annan ska snart börja.
 
Jag är otroligt kluven i vad jag känner till det hela.
En del av mig vill tillbaka och jobba en annan inte alls,
jag älskar mina barn mer än vad jag trodde man kunde älska nån, men jag är inte riktigt gjort för att va mammaledig. Den första tiden, rätt länge, va ren och skär njutning.
Livsnjutning och fångande av dagen på högsta nivå. Sov hon inte inatt, de gör inget hon sover tids nog.
 Men sen händer nått med mig.
mammaledigheten känns mer som en städ & hemmafru service och tider att passa och bråk att försöka konfrontera, vardag tror jag de kallas, allt blir ju vardag hur lyxigt man än må ha det.
 
 Och de enda alla säger är "njut, de går så fort" och de enda jag kunde tänka va "måtte detta gå fortare så jag får tillbaka till verkligheten igen" 
 
Klart att de går fort, jag vet att de går fort, jag har gjort detta förr, mer eller mindre konstant de senaste sju åren faktiskt.
De går för fort och de är så lätt att se tillbaka på händelser i livet och va klok, ge tips och råd. Men när man är i det, de är annorlunda. Jag vet inte hur många gånger jag sagt de till folk som går hem på mammaledighet.
Njut nu, de går fortare än man vill eller ens kan tänka sig.
 Alla har vi olika vardagar och så länge man inte bytat plats med nån och testat på deras så ska man inte döma.
 
 Men jag blir så jäkla stressad, njuter jag tillräckligt, och när är de jag ska hinna med de där njutandet?
För vissa dagar hinner man knappt reflektera över vad de är för väder innan solen går ner igen.
 
Jag försöker, så gott jag bara har vett till att vara här och nu, ta till vara på denna tiden när dom är små.
Men tar jag till vara på den fullt ut?
Njuter jag fullt ut och gör jag verkligen de, framförallt eftersom en del av mig ändå längtar till att börja jobba igen. Det känns så förbjudet och fel att ens tänka så. Man ska vilja vara med sina barn, enbart med sina barn tills dom är stora nog att inte vilja va med dig längre.
 
Jag kommer med all säkerhet att sitta om sådär ett halvår på jobbet och tänka VARFÖR, VARFÖR tog jag inte tillvara på mammaledigheten och njöt mer. Åkte och hälsade på alla jag hade tänkt hälsa på.
Och ge tipset till nån annan mamma att njut för tusan, de går så fort.
Jo, lite sorgligt känns de nån stans, att denna tiden gått så fort förbi, det känns nära på som körsbärsblommorna blommade precis, ändå va det ett år sen sist.
 och jäkligt dåligt samvete har jag att jag inte sista tiden njutit så mycket som det förväntas av mig.

Tips:igt

 
 
Ibland gör man ju saker som man blir så nöjd med att man bara måste dela med sig.
En idé , ett recept, ett ställe. Ja men ni förstår.
 

Min brickhängare, det är en sån grej, en typiskt bra grej.
En gammal metallring från en bikini som gjort sitt (jo, tiden för trekants bikini är över, long gone, så att säga...)
Metallring och ett gammalt lakan, de va vad som behövdes och plötsligt fick brickorna en smidig plats.
 
Och för den uppmärksamme, jajemen, det är en ny (för mig) gammal pastellfärgad mandelkvarn som är så fin så fin! Tanken är att det ska bli många fler, men alla samlingar måste ju börja nån stans, och dessutom är dom inte helt populära på loppisar, köttkvarnar är, så frågan är om man ska ändra inriktning.
 

Ett annat tips, vissa saker förtjänar ju att höjas upp. Vi har stora fönster i vårt hus och det krävs stora växter för att fylla upp och göra de lite proportionerligt. En bok pedestal.
Det är en bra lösning för att få lite go höjd och framhäva ett ting eller en blomma.
 snyggt med saker i fönster som inte förväntas va just där, som fyra gamla husmorsböcker.
 

Eller ett gäng kokböcker som får agera pedestal åt en lampa i min kokbokshörna.
Japp, jag har en sådan.
 
 
Eller plåtask som liten höjare. För att inte få de för, tja, allt på rad:igt.
Detta är ju inte bara fönster tips, utan till bufféer bla. är de ju fantastiskt snyggt att få lite olika höjd på saker och ting.
  Man tager vad man haver, kolla runt & begränsa inte användningsområde för saker.
Och där är hon förresten, moder elefantöra
(med små små barn nagel avtryck i bladen, jag förstår dom, de är svårt att låta bli alltså)
 
De ni, va ett av mina tipsigaste inlägg. Hoppas ni gillart, i så fall finns det mer att komma med, ojoj va mycket mer!

Elefantöra

 
 
 

Kolla vilka små liv.
Moder elefantöra har fått tillökning och jag hoppas att skotten ska ta sig.
 

Dom får stå där i miniväxthuset och få kärlek och liten skvätt vatten då och då så får vi hoppas att dom tar sig.
 
Ni vet den där tröttheten och latheten jag skrev om. Den verkar lite i helt vanlig ordning ha vänt.
De enda som riktig hjälper mot latheten, som väl drabbar oss alla ibland, är att angripa den.
Låta den va för nån dag och inte va taskig mot sig själv, utan bara va just lat. Och sen, angripa.
Jag började renska lite garderober, och rätt va de av så va huset städat och de lite dåliga samvetet över att jag suttit av några dagar i soffan borta.
Jag lär väl mig aldrig att acceptera att de är ok att ha såna dagar. Med tre barn & hus är man nog egentligen inte lat heller, allt som ska göras görs, men inte dedär lilla extra du vet.
 
Denna produktiva dag startade med frallfrukost.
Sen har det blivit brödbak, gräsklippning, stenläggning, landlukning, lunchlagning, omplantering av krukväxter & kompislek för tjejerna.
Allt till tonerna av punk.
Jojomän, det hela startade med att Elsa tyckte att "Vi fortsätter spela rock´n´roll men vi håller på att dö" m Nationalteatern va "åhh mamma, denna va jättebra mamma!"
Stolt som en tupp så tänker jag att man nog kan hjärntvätta dom med lite Ebba Grön och annat gött när man ändå är på g. Fast "ung och kåt" känns som att de kan va lite tidigt va nu vid närmare eftertanke.
Jag får nog återgå till Joplin och annat fint.
 
Jag ska knåpa ihop ett inredningstips inlägg under dagen med, så håll ut.
Den innehåller en gammal bikini, ett lakan och ett gäng böcker. Japp, inga konstigheter!

Sagostund

 
 
 
 
Det är ju såna här stunder som mammahjärtat smälter.
 

Elsa hämtade en bok och ropade på Astrid som glatt kom springandes för att sitta och lyssna på denna underbara sagostund.
s.a.k.t.a. s.a.k.t.a. bokstaverade sig Elsa igenom boken. (eller de första bokstäverna och freestylade lite sen. Så gör väl alla berättar proffs, såklart)
Och Astrid satt tålmodigt och lyssnade.
 

De första sidorna i alla fall.
 

Sen va hon bara så glad att hon knappt viste va hon skulle bli av.
Böcker, de är fina grejer!
 

mamalarsson

 
 

När jag började blogga, då lånade jag en dator i skolan. De va på den tiden man använde diskett och jag gick till banken varje månad för att betala hyran med kontanter. De va den tiden då jag hade piercingar, tiden då jag dansade salsa med Sanna på balkongen och tiden då jag la alla mina pengar på myrorna och b&b.
De va ett tag sen jag startade med andra ord.
Och vet ni vad, lite som vissa läser böcker, knypplar, tränar eller vad för intresse man än har, så har bloggandet blivit mitt. Nått jag gör, helt och enbart för min egen skull. För att jag gillar att skriva, jäklar va jag gillar att skriva. Och ta kort och göra små inlägg och tänka att ni som ändå väljer att logga in just på min blogg. Ni som väljer att lägga er tid, er dyrbara tid som ni aldrig får tillbaka, den lägger ni här nån minut då och då, och med en önskan att ni lämnar sidan med nån slags, ja bra känsla.
 
Ibland, som idag får jag berkäftelse på de. När snälla Calle säger: min syster hittade din blogg och tyckte den va bra. Sånt värmer så djupt. Tanken med bloggen är inte att nån överhuvudtaget ska tycka att den är bra. Det finns ingen tanke. Bara ett intresse. Men när snälla Calles snälla syster säger snälla saker, då blir jag ju så rörd! TACK, om du läser detta!
Ni vet dedär man säger att kärlek föder kärlek.
Så klokt, s.å. k.l.o.k.t!
 
Jag har tvekat ang. bloggen ett tag, för jag är en så känslig själ förstår du.
Lika glad som jag blir av en snäll kommentar, lika varm i magen och full av glädje, lika ledsen och sårad och arg blir jag av sarkastiska, elaka och onödiga kommentarer.
Jag har blivit skonad från de länge, tills för ett tag sen, och jag tänker lite såhär.
 
81,70 år.
Det är medellivslängden för oss i Sverige.
Jag har förbrukat 27 av mina, men de som är förbrukar är förbrukat. Men alla år jag har kvar.
Dom får man välja att nyttja rätt. Tänka rätt, göra det man tror är rätt och känna en enorm tacksamhet till det som varit och det som komma skall.
 
Så. Hur kan de komma sig att folk sitter hemma framför datorn, eller med mobilen i handen. Gör ett aktivt val att gå in på någons blogg, läsa den, irritera sig över den och sen välja att kommentera nått sarkastiskt, drygt eller elakt?  
Man bör ta sig en funderare på varför man gör en sån sak.
Mår man själv bättre av de, för jag kan med ärlighetens namn säga att jag mår inte bättre av de.
Och om man tänker att ens mening här på jorden, dom där 81,70 åren du får, om du har tur. Om man tänker att man blir en lyckligare människa av att gömma sig bakom en skärm och skriva elaka saker på folks bloggar, ja då undrar jag om man inte ska ta och tänka om. Om de verkligen är värt de och vad man själv får ut av de.
 
Jag har kommit en bit sen jag skrev dedär första blogginlägget på en dator i skolan, för att sen gå hem och fixa Sannas dreads, baka bröd till oss och dansa salsa till bob Marley.
Men känslig va jag då och känslig är jag nu, så jag ber, snällt. har du inget snällt att säga, så för din egen skull säg inget alls. Varför ödsla några minuter av dina 81,70 år på mig, om de inte är nått som ger mer energi än det tar.
Och de gäller inte min blogg enbart, de gäller ju givetvis överallt.
 
Tänk på de, och till er alla snälla snälla snälla läsare och följare.
Jäklar va de gör mig glad, ni fattar inte!
  
 

Hämta & lämna

 
 

 
Hämta och lämna. Lämna och hämta.
 
Det är lite så min mamma "ledighet" spenderas.
På med regnkläder och ner & upp ur vagnen för lilla Astrid.
Tio (!) gånger räknade jag till här om dagen, med upp och ner till skol lämning, förskole lämning, hämtningar och lite utvecklingssamtal, lek, gymnastik och andra aktiviteter.
Hon får hänga med Astrid.
Glad och nöjd ändå.
Men solen igår gjorde ju de hela en smula lättare.
Idag jobbar vi mer med regn och jag sitter här och borde verkligen städa. Verkligen!
 
Jag är inne i nån slö fas vill jag lova. Den har varat ett tag.
Trött, sliten, lättirriterad och anndra helt fantastiskt trevliga egenskaper.
 
Energin är inte på topp och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna hitta den igen.
Jag kör ju fortfarande inget socker, stenhårt, kan de va så att kroppen känner sig slö när den inget får?
Och borde de inte gå över, jag menar jag är ju inne på andra veckan utan.
Jag överväger en ordentlig detox, rensa ur kroppen och se om de kan tänkas göra nån nytta. Det har de gjort förr! (men inget kaffe.. ajajaj) Jag får överväga dedär lite tror jag
 
Men först, ta tag i den där städningen.
Jag får se vad jag hinner åstadkomma innan de är dags att ge sig ut i regnet igen.
 

Sommarbord

 
 

De va dags nu, tyckte jag.
Ut med vinterbordet, eller kistan rättare sagt, och in med sommarbordet.
Bort med pälsiga kuddar och mattor
(kanske mest för att Astrid, igen, hällde ut en kopp kaffe över den vita mattan som låg...)
 
 
Bordet hittade jag ju i Ruts hus och gav lite kärlek till.
Färgen är ljus ljus ljus ljus ljus pastell åt tja grön eller blå kanske. Jag blandade till den hej vilt och gick lös.
 
Våra golv. Våra "lammulls" golv som jag gillar så mycket.
Många kommentarer om ljust golv har de ju blivit. Mest innan vi valde att måla dom vita, sen är folk artiga nog att va tysta om de.
Och de gäller ju dom vita sofforna med.
Jag vet inte hur många "Tänk på att du har barn och att all skit kommer synas" kommentarer jag fått.
 
Ok, i min värld tänker jag då istället.
Är de inte bättre att skiten syns så man kan ta väck den, än att sätta sig i en smutsig soffa eller gå runt på smutsiga golv.
Lite olika sätt att se de bara.
Men jag har ialla fall inte tröttnat på mina lammulls målade golv ännu.
 

Bristningsgränsen

 
 
 
 
 
Naturen är på bristningsgränsen och de är så vackert så vackert att de är svårt att få nog.

Och de är lyx som inte går att värdera, att ha ett stort körsbärsträd i sin trädgård.
 
Helgen, som tack vare valborg blev långhelg startades med firande av svärföräldrarna som en varm varlborg för 50 år sedan gifte sig. 50, jo jag skrev rätt! Det är länge de och ska givetvis firas.
vilket vi gjorde, trevligt trevligt va de!
Första Maj firade vi vidare, med brunch på Nissalund och firande av en färsk 55 åring. Min fina mamma.
 
Annars har den soliga helgen innehållit trädgårds fixande. Det tar sig, sakta sakta framåt.
Jag har kört sten och fixat, druckit en hel del kaffe och funderat över blommor och burit lite mer sten.
Och jag blir nöjd. Det är inte klart, på ett tag, men jag tror att just sten projektet jag dragit igång kommer bli kanon!
 

Annars hänger jag mest med denna donnan idag. Selma är i skolan och Elsa leker med en kompis.
Så jag umgås med denna glada, på dagen, 14 månaders tjoddan.
 
Men idag blir de mindre av fix i trädgård och njuta av solen. Mer en, ta igen de man missat inomhus när man varit ute en helg, typen av dag.
Måndag vänner, hoppas ni har en fin sådan!

RSS 2.0