Word






. . .

 
 
 
 
Jag förstår att ni sitter där sjuka av oro över min sjukdom!
Sömnlösa på nätterna över funderingar på om jag fått nån bukt på mina nariga läppar eller om alvedonen tog mensverken eller knäckte den mig innan dess.
Men alltså OJ!
Jag blev ju, och är ju så himla kass på riktigt.
Nån slags delux influensa som slog till med full kraft.
Ni vet när man ligger huttrandes, fullt påklädd under tre täcken och kroppen gör så ont att man gråter.
Eller när man är helt övertygad om att man ser insekter krypandes i sitt eget hår, helt ny upplevelse vill jag lova.
 
.
.
.
 
 
Men jag är ju så förbaskat dålig på dehär, att va sjuk.
 
Är jag sjuk så är jag sådär jag-kan-inte-röra-mig-sjuk.
Inga mellanting (gäller kanske mig som person med de mesta o andra sidan)
 
Minsta lilla att jag fixar att fungera så kör jag på som att ja vore frisk.
Tvättar, plockar, grejar, planerar.
För det behövs sannerligen tas igen efter "ledigheten" bestående av nån dags sängliggandes under lager av täcken, vilket ju innebär att allt som behövdes göras dom där dagarna så vackert väntar på mig tills jag kan stå på benen igen.
 
 
Så jag kör på i rätt vanlig ordning. Ja,
tills febern säger till mig att sluta dammsuga. Bröstkorgens värk ber mig att sitta ner och pipande luftvägar skäller på mig.
Då får man varva ner, tills värktabletten kickat in och jag tror att jag minsan är frisk igen.
 
And so it goes on.
 
 

Stackars mig!





Stackars. Stackars mig!

Alltså.
MördarMensverk, halsont, feber, huvudvärk, nara som får mina läppar att göra så ont så ont.

Och de värsta är att jag inte kan ringa mamma & berätta hur otroligt enormt synd det är om mig & mina nariga läppar & mensverk ömma mage. 
Nä, det vore illa, för när de kommer till kritan är de ju mer synd om henne med sitt brutna revben. 
Och då kom jag att tänka på att de minsan inte finns nått att klaga på när de kommer till nariga läppar, mensverk & feberförkyldning. 
Skit också, det är ju SÅ synd om mig!

Knack knack





Alltså känslan när alla tre barnen, nyduschade somnar utan större diskusioner. Morgondagens små klädhögar ligger förbereda, gympa påsen har damen packat & overaller & vantar hänger på tork redo för en ny dag. 
Ljuvligt! 

Men så hände en incident mitt i all ljuvlighet.

Jag är ju uppväxt på landet. Och med landet menar jag grusvägar, stenmurar, skog, många km till gatlampor, inga grannar. Ja, inte så många iaf, på landet är man ju granne med folk som bor inom några km omkrets från ens casa. 
Så.
Det jag, som den bonde jag ändå är uppväxt som, inte är van vid, och heller aldrig verkar kunna vänja mig vid, det är dehär med att de titt som tätt knackar på dörren... 

Som ikväll när man är i sitt bästa 
alla barnen sover i tid mood. 
Alltid lustigt klädd, typ långkalsonger & Britney toffs eller som idag, helt byxlös. 
Så få sekunder, så mycket tankar.

1. Spontan reaktion, skiter i de (men de fortgår & snart vaknar nån av tjejerna & min popcorn & serie kväll är förstörd, ej värt!) 
2. Tänk om de är en tjuv eller mördare det är de ju förmodligen. Vem annars är ute såhär sent (får dra ner på serie tittandet inser jag) 
3. Va f*n är mina byxor.

Ner rusandes till dörren,(med byxor på) säker på att jag skulle behöva skydda mig & dom sovande barnen. I sann "nu jävlar" anda
Öppnar jag, och där, där står en så söt liten reflexväst kille & ville bara va en bra säljare.
Spontant utan eftertanke & lite glad att de va en minimänniska så bad jag han komma en annan dag,och hellst inte så sent. 
Nu sitter ja ju här & skämms en gnutta.

Halv 8 är nog allt inte så sent för de första.
Och för de andra, vilken liten reflexväst kille alltså, ge sig ut i hög snö & kyla! Där har vi en bra försäljare & jag ska köpa massvis nästa gång han knackar på. Om han vågar komma tillbaka vill säga... 


Bang




Ingen måndag i världen kan sätta stop för en selfie när luggen är sådär perfekt lång, (som den sällan är när man är sin egen frisör) lite för lång & perfekt. 
Yes!

Så kan en lördag se ut

 
 
 
 
Kaminen brinner för fullt och snön faller rogivande utanför fönstret.
Jag tittar i tidningar och fluffar kuddar och tvättar och annat sånt man kan dona med en lördag.
Ikväll får familjen MF (MammaFritt, yeey) och jag sätter mig i gott sällskap på restaurang och ska äta sakta och prata och mest bara va en liten stund.
Så kan en lördag se ut.
 

Bok

 
 
 
 
 
Böcker, visst är det nått speciellt med att fastna sådär i en riktigt bra bok, bli uppslukad, inte kunna lägga ifrån sig och sen fastnar den liksom och har en aldeles egen liten plats av feel good i kroppen.
 
Det blir kanske inte så himla ofta numera som jag prioriterar att läsa, tyvärr.
Och stunderna jag har att sitta ner och läsa är så få att jag förmodligen hade glömt handlingen mellan tillfällerna ändå.
 
...
 
Men så förra veckan när va jag och tjejerna på bibblan i byn.
Det blir ju lita att man håller till vid barnavdelningen,
men så plötligt tog jag mig för att styra dom långa benen mot avdelningen med en gnutta mer text och mindre bilder i innehållet.
Kan va längtan efter att kunna krypa upp i soffan och få fastna i en riktigt bra bok, den känslan alltså!
 
Jag tänkte lite att ska jag nu läsa en bok 2016 så får de nog va nått lätt.
Så, jag gick på utseende, jag tänker lite att om innehållet är trist lär utsidan vara de också.
(Kan va en generell regel i livet)
 
Färgglada saker dras jag till märker jag, och efter att vänt på x antal färgglada böcker som ser sådär spännande och kul ut så inser biblotikarien att jag nog behöver proffs hjälp. Så jag sa ju som de va
"Ska jag läsa en enda bok i år, vilken ska de då bli, inget för läskigt, jag är rätt rädd av mig"
och hon valde omsorgsfullt ut ett gäng.
 
Gemensamt då, precis alla ALLA ALLA böcker jag läste på baksidan av, biblotikarie valda och självvalda.
 Va att dom alla handlade om samma sak. Nämligen:
 
 
Det är Lenas 30 års dag.
Eftrer en lång dag på kontoret lämnar hon in sin uppsägning,
nu skulle hon äntligen starta eget & satsa på sin konst.
 
Hon sprang nära på hem i den ljumna juni natten på sina bästa louboutinklackar som hon va så van att alltid gå i.
Hemma viste hon att hennes vältränade och så välbetalda och fantastiska Lars väntade på henne, hennes livs kärlek sen åk3.
 
Överraskningsfesten var sannerligen en överraskning.
Tom tant Mary hade flygit in från London och alla var samlade,
familj, vänner, grannar,
 och hennes Lars såklart, som stod där med en hundvalp i famnen som bar en ring i halsbandet.
 
Champagne korkarna flög och musiken spelades högt och långt in på natten i deras gemensamma takvåning.
Kunde man ha det bättre, kunde man va lyckligare.
Lena somnade med ett leende så stort och louboutin skorna fortfarande på.
 
Men morgonen därpå vaknade Lena, illamående, naken och ensam i den stora king size sängen.
Med endast ett brev på Lars plats.
Lars hade stuckit med sin sekreterare, George,
 och kvar var Lena, illamående, naken och dumpad och dessutom utan jobb och med en hundvalp som kissat ner hennes nya matta inköpt på en affärsresa i Indien.
 
Hon reste sig, smällde av ännu en kork Champagne, tog några snabba klunkar och föll sedan handlöst ihop i en hög av hundvalpskiss som blandades ut med tårar.
Var detta slutet för Lena, eller kanske början på en helt oväntad resa.
...
 
Alltså, alla, alla böcker med färgglatt omslag har denna typ av handling.
Och jag känner nog lite som så att ska jag läsa en endaste bok i år, så är de nån f'rglös en. För en såndär färgglad, det hade jag skrivit en bättre själv.
Så om man ska läsa en endaste bok i år? Vilken ska de så va tro?

Pusselmood

 
 
 
 
Dehär mina vänner, att pussla.
Jag har nog inte sysslat med de sen... Ja, alltså de va länge sen, jag va barn sist,
och de va nog ett tag sen jag va barn.
 
Men otroliogt trevlig grej att greja med.
Jag och Elsa kan sitta med i timmar, småprata, vända och vrida på bitar. Som meditation, i trevligt sällskap.
Hon är duktig dessutom min Elsa.
 
 
Han denhär Ernst är gärna med, lägger sig lite mitt på allt och vill ha kärlek.
Såklart får han de, när man är i pusselmood har man tid för kattgos paus precis när som hellst.
 

dream dream dream

 
 
 
 
 
Och så kom det, med besked, snön.
Allt är vitt och vackert och gör de en smula trevligare att vara ute om man jämför med dedär blöta gråa vi är vana vid.
Och här får ni ännu en skymmt av dedär staketet som jag är så himla nöjd med.
 
Trots att trevlighets graden av att vistas ute hjödes med många pocent, så har jag inte kommit ut än.
Minimänniskorna har, men jag sitter inne, grejar med tvätt (som får de att kännas som man har nån slags familjen anorlunda familj, never ending story)
 
 
Men framförallt så drömmer jag, ja, drömmer, planerar, gör ritningar som jag knycklar ihop och kastar, listor på olika grejer jag vill göra.
Lite så ja.
 
Och är topprankad i sverige vad de kommer till dehär med drömmande skulle jag tro.
Här finns förmodligen tusen projekt jag skulle kunna dra i gång med inomhus, när snön yr utanför, ni vet, röja ur garderober, färgsortera böcker, städa nån tvättstuga, torka nått som behöver torkas, packa upp flyttlådor som stått i sisådär snart 2 år.
Jo, allt sånt görs ju, men hade gått sju resor snabbare om inte jag vore så oeffektiv i just de och så otroligt effektiv i dedär drömmandet och planerandet.
Jag drömmer inte om sånt som KAN göras, utan allt som komma skall när de är varmare ute.
Om köksträdgårdar och rabatter och sånna projekt som jag ändå inte kommer att ens kunna börja på, på ett bra tag.
 
 
Jag läser tidningar och tittar i trädgårdsböcker och gör Pintrest mappar och ja men ni hör, har verkligen fullt upp.
 
 

Slut slut slut

 
 
 
 
Nu är glada julen slut slut slut.
 
Lika så vattkopporna som så gott som alla är torra.
Och mellan matlagning, planering inför saker som behöver roddas upp och spelande av alla julklappsspel tjejerna fått i julklapp så försöker jag få väck julen.
 
För är den över så är den över. Och lika kul de är at tplocka fram och pynta och greja, lika skönt är de att få ner de i lådorna igen.
 
Så det lyssnas på massa bra musik, fuldansas (för oss som inte kan snyggdansa kanske...) och julen städas undran, ja så gott de bara går.
Just nu yr jag runt lika mycket som snön utanför fönstret och får väl inte så mycket gjort känns de som, plocka lite här greja lite där.
Jag har dålig pli på mig själv i städandet (man borde ju mer va proffs med tanke på hur mycket tid man ägnar åt de...) och snöar lätt in i att storrensa nån av alla vrår och allt blir kaous och aldrig klart. Dålig karraktär helt klart!
 
Så, fick ju passa på att ta kaffe & blogg paus då ist.
Lite för att fylla på energin med koffein. Eftersom jag ännu en natt inte kunnat sova sådär som jag tydligen har behov av för att va en fungerande och något trevlig människa.
Så va de med de, nu återgå till fuldans och ner med tomtefan. 

värme

 
 
 
Än får man gå med strumpor och skor...
 
När solen skiner in, ja eller försöker så gott den bara kan genom dom smutsiga rutorna vill säga, så får man ju redan sug efter varma solstråar mot ansiktet och plantera och gräva och gå barfota och dricka kaffe i solen.
 
Men tills dess, överlevnad nån månad till.
 
ååh, jag pratade ju om att vi skulle ge Matilde Berg en julklapp också, man ska hålla de man lovar, och är ni beredda på att se vad hon fått...
 
 
Tadaaa.
 
En liten blyg, rätt anonym en blev det. Eller normalstor, men ser rätt liten och blyg ut tycker jag.
De lilla livet bridrar precis med det vi va ute efter. Värme som bara ved kan åstakomma och såklart mysfaktor, som bara eld kan åstakomma.
En Contura blev det efter en del funderan kring allt från kakelugnar till murspisar av olika märken.
 
Men denna, lite blyga, rätt anonyma blev det.
Och hon är nöjd både Matilde Berg och hennes ägare, med sin julklapp.
 

Prick

 
 
 
 
 
Och här vabbas det än.
Men nu är vi på sista ungen gilt med vattkoppor, lilla miniAstrid ska ta sig igenom eländet också. 
Jaja, tänkte jag, hon som är så liten lär väl få det lindigt, men tji fick jag.
För det är sannerligen tvärtom, hon är FULL! från topp till tå med massor av kliande blåsor, och hög feber trotts att hennes lilla kropp är så full av Alvedon som det bara går. 
Unklig, liten, orkeslös och vaken till och från dygnet runt med kli & ont.
 
Det är fruktansvärt när ens små barn är sjuka och man inte kan göra nått mer än att bara vänta ut det, och kramas och försöka få i vätska och bära runt.
 
 
 

RSS 2.0