Väntan Post Vänner

 
"Han komme jamla ut på fjeda, så klart"
[han kommer ramla ut på fredag, så klart]
 
Sa Elsa, tänk va skönt om hon haft rätt.
Både i avseende om just "ramla ut" och att detta ramlande då skulle skett igår.
Tänk att jag trodde jag skulle bli trebarnsmamma i februari, men det är ju en Mars unge där inne, tydligen. 
 
 Väntan.
Denna konstiga väntan som är en längtan så stark så stark och en enorm nyfikenhet att få träffa vem det än är där inne, men att gå och vänt på att de ska börja göra ont känns, ja lite märkligt tycker jag.
Jag hade inte alls den känslan inför nån tidigare förlossning. Om det var för att jag vägde det dubbla och bara ville bli människa igen eller om det har med nått annat att göra har jag ingen som helst aning om.
Och dessa dagar då man passerat beräknad förlossning känns långa som månader varje dag.
i all denna väntan hände det mest fantastiska.
 
Allan fick post.
Tänk så älskad man är när man ligger inne i sin mammas mage och redan får post.
Och inte vilken post som helst, utan den mest söta lilla fågel från Lund.
Det är Tanja som gjort denna lilla skapelse som jag redan har bestämt ska hänga i hens vagn med ett vakande öga över Allan och varje gång jag ser den kommer jag fyllas av den enorma kärlek Tanja har.
Tanja är den mest fantastiska människa inifrån och ut
som alltid är så godhjärtad, positiv och vacker.
Det är konstigt de där att man kan bo alldeles för långt i från varandra och höras av alldeles för sällan men ändå alltid veta att den andra finns där så otroligt mycket för en, alltid.
 
Mycket saker är jag bra på, men att ta upp telefonen och ring, eller ens lyckas att svara i den om det ringer.
Eller bara svara på ett sms, jag har nån slags åh jag svarar sen när jag hinner filosofi, går sådär...
 Eller sätta mig i bilen och hälsa på, det är jag urusel på, verkligen skitdålig .
(de kan ni ju inte neka till nån som känner mig!!) 
 
Så dom vänner jag har som står ut med min dålighet i att hålla kontakten och höra av mig, Dom är så otroligt riktiga och känner verkligen mig utan och innan. Inga ytliga bekanta här inte, och dessa vänner jag har, som Tanja, kan jag räkna på en hand och jag VET att dom alltid finns där.
Precis som jag hoppas att dom känner att jag finns där för dom, min lilla skara extrafamilj, för det är ju de ni är, en noga utvald, vacker skara människor, som funnits olika länge i mitt liv och kommit in i olika perioder av det.
men som alltid alltid finns där! 
Inte bara för att man behöver varandra när det är jobbigt utan också för att dela glädjen i livet.
Vänner, vad vore världen utan dom, inte värt ett skit faktiskt!

Dagen är här



Det är ju fint att de finns appar som håller koll på hur långt gången man är. Just idag hade jag dock inte behövt nån, för idag är stora dagen.
Det blir nått heligt med beräknad förlossnings datumet.
De bör vara dax nu. Snart. Kanske 

Under tiden jag väntar på tecken att de ska va dax så städar jag, jag städar och städar och tvättar och målar naglarna och plattar håret noga noga. Plötsligt drabbas jag av nån enorm svallning och håller på att koka, då ser jag ut såhär i min städning 
Och får lufta Allan en smula.
Sen rätt va de är så kommer jag på mig själv med att ha somnat i soffan eller ätit bullar innan lunch eller nått annat trevligt. 
Vänta vänta vänta. Finns de nått tråkigare egentligen. 
Ja, en massa. 


Galen



Veckan va här, veckan med det heliga datumet. 25 trodde vi först, men visade sig va den 27. 
Alltså beräknad förlossning.
Selma kom på samma dag hon va beräknad, Elsa fem dagar senare än beräknat. Och de är ju just de det är, en beräkning och de kan gå veckovis till. 

Det är många, MÅNGA som väntar och längtar, och MÅNGA samtal och sms var dag om jag har ont eller de hänt nått mm mm. 
Låt mig säga såhär, jag är så fruktansvärt tacksam att ha SÅ många omkring mig som längtar och väntar men.. 

Jag håller på att bli lätt galen, innan lunch kan fem personer ha hört av sig och tro mig är de nån som vill att de ska hända nått är de jag. Jag vill gärna gärna ha tillbaka min kropp som kan ta hand om barnen & ta på sig skor utan att få ont. 
Och verkligen verkligen veta vem de är där inne.
Så för att jag inte ska behöva bli galen & irriterad så fort nån ringer så kan vi säga såhär, ni kommer märka när Allan är här. Jag lovar att inte undanhålla någon de.

Bara tanken på att det är beräknat om tre dagar, att jag fått 10 sms och samtal per dag om de hänt nått i någon veckas period nu och att detta kan hålla på såhär två veckor till...
 Ja, galen va de jag höll på att bli.



Packa



Tata da daaaa, prinsessans prinsessa är  här. 
Prinsessan eller prinsen av slättåkra är ännu i sin enrummare och verkar trivas rätt ok där inne.
Vecka 40 nu och jag som va helt säker på att jag skulle föda före Madde, men ack så fel jag hade. 
 
Väskan, den där bb väskan ska ju packas, som ska med när de händer. 
Trotts att ja packat den två gånger tidigare så känns de som en ny gång varje gång & jag tänker lite va ska man ha med sig egentligen?!
Jag är inte mycket för att ha med den överhuvudtaget, tydligen...

Det är lite lusig dedär, när både Selma & Elsa va på G ut så drabbades jag av nån knäpp hormon flipp. 
Äsch trams att åka upp dit & störa när de är låångt kvar till jag ska föda barn. Dom kommer ändå bra skicka hem mig så jag ska för fasen inte ha med nån väska! 
(Om ens åka in.)
Båda gångerna har Leif fått springa ifrån förlossningen iväg till bilen för att hämta den där väskan.
Blir spännande o se hur allt ska gå denna gången.
 
Men som min moster Marie sa när ja skulle lära mig åka skidor, ner kommer du alltid.
och de är ju de enda man vet säkert, ut kommer h*n alltid. 

Nä, nu ska jag gå och packa bb väskan. 
Att göra de vecka 40 är kanske lite lite i sista stund. Men de gick tydligen bra, denna gången också. Sen får vi se om jag tänker ta med den upp eller inte när de väl är på G.


Preggo pw



Idag när jag satt i soffan & funderade på OM jag skulle orka resa mig för att hämta en kanelbulle kände jag att de nog va dax att umgås med nån annan än Tilde, Peter & Malou, nämligen mig själv och ta en skön promenad i tystnaden i skogen, droppandet från träden och ljudet av grusväg och lugnet som bara går att hitta i en hallänsk skog.
Efter kampen att få på sig gympaskorna  va över så skuttade jag iväg. 
Jo, men precis de va vad jag gjorde! 
Jag kände mig lätt som en fjäder full av energi och så nöjd att jag ens bara kommit ut, upp ur soffan och ut! 
Ingen liten förkyldning eller graviditet ska få stoppa mig inte! 

De gick ju kanon, i sådär två km gick de helt kanon. De är ju lååååångt kvar tills jag ska föda barn, jag är på tok för pigg tom i kroppen för att de ens ska va nära. Och fräsch, jag är ju tom fräsch fortfarande! 
Dom två sista km va jag kanske inte lika kaxig, utan mer tacksam att ingen såg denna valross lunka fram på skogsstigen... 
Och när jag kom hem och såg "fräschingen" i speglen va jag inte alls lika övertygad om att de är lååååångt kvar tills det är dax. 
Men jag kom ut på en power walk i två km och en lunk i två. Och de va hur som haver skönt! 




Väntan & längtan


Jag väntar. Som en liten Buddha sitter jag stundom i soffan, stundom när solen tittar fram ute på en stol med näsan i vädret & väntar & väntar. Väntar på att de ska dra igång, på att de ska börja göra ont & på att Allan ska komma ut.
Jag, vi är ju så otroligt nyfikna på vem de är där inne!
 Här har storstädas & putsats fönster och skurats tvättstuga, de brukar göra sitt, men icke.
Det är hela 9 dagar kvar till BF. Så med andra ord kan jag sitta här som en Buddha i flera veckor till och vänta och längta. 
De går visserligen bra att vänta, jag mår ju bra. Men när man är höggravid & förkyld och inte kan va en speciellt bra mamma till dom barn man redan har. 
Då kan Allan allt få komma. 
-mamma mamma kan vi inte gå in i skogen? 
-nej hjärtat, mamma kan inte, de heller. 
Jisses, de är ju ett projekt att vara få på strumporna.
Nähä, om man skulle läsa en tidning & slökolla Nyhetsmorgon.
Och fortsätta vänta. 

Party trix

Jamen de är ju måndag, så jag tänkte bjuda på ett party trick jag har. Lite naket, randigt och superfestligt. 
Här kommer de: 

Mama i harembyxor & gäddhäng, inga konstigheter. Och 
BAAAAM
Mama i harembyxor och JÄTTE mage 
Och en jäkla rälig amnings bh, de bjuder jag på för att ni ska få se detta partyknep. 
Ni får den i profil med, för att förstå storheten i de hela. 

Vecka 37



Såhär gravid är jag i vecka 37.
Det som va kvar tills h*n skulle komma har gått från månader till veckor till dagar. FORT har de gått & de känns verkligen som om jag nyss fick en liten bula.
Man gör ju olika med dedär med att fixa & förbereda. Eller man är väl olika över lag när man är gravid. Vissa väljer att berätta & klappa mage när de är nattagammalt, vissa inte. Vissa målar barnkammare, köper saker & har bb väskan packad när de är halvvägs gånget, vissa inte. Jag tillhör "vissa gör inte" gruppen när de kommer till båda och har idag, min första hemmadag hunnit med pulkaåkning & fika i snön på fm och en tripp till Ullared på em. Så nu har jag börjat fixa & förbereda och dedär som ska göras. Och jag känner mig lugn som en filbunke, jag kan ju ha flera veckor på mig, eller inte.. 

Fö. Strejkar vår dator en smula, så därför får ni nöja er med trista mobilbilder & ist ha nått fantastiskt att se fram emot när jag ska gå hemma o ta kort & skriva och ha mig. 

Det värsta

Tre graviditeter inom loppet av sex år, ändå tycks jag glömma en sak mellan varje gång, nemen SÅÅÅ illa va de la ändå inte?
Ehh, JOOO skulle jag säga.
Och va är de då som är så illa.
 
Uppstötningar som gör så ont att de känns som att man brinner upp? Nopp
Höfter som känns som kroppen ska ramla isär? Nopp
Bristningar som kliar? Nopp
Kissa sju gånger per natt? Nopp
Få hud som påminner en om tonåren? Nopp
Kräkas & må illa konstant i flera månader? Nopp
Inte kunna ta på sig sockar på under fem minuter? Nopp
Vetskapen om att man faktiskt IGEN ska gå igenom en förlossning? Nopp
 
Men va kan va värre, jo mina damer och herrar,
 
detta jävla humör ska jag berätta, kan vara värre än alla hudbristningar, kisserier och förlossningar.
Att under tio minuters tid gå från så jäkla arg att man spricker (över nått så OTROLIGT viktigt som tex "plocka upp era leksaker barn" eller "Allt jag gör när ja är ledig är att städa" bryt) till att känns sig helt tillfreds och glädjetårarna sprutar.
 
Förra veckan grät jag, och jag grät när jag kollade på "trinny and susannah stylar Sverige."
Why why why...
Jo, först för att alla blev så fina i sina kläder och SÅ glada över att veta att dom klär i nått annat än leggings och hästsvans. SEN, kollade jag ner från tv'n på mig själv och såg detta:
 
Mina pjamasbyxor från.. låt oss säga lääänge sen.
(till mitt försvar skulle jag faktiskt gå och lägga mig! Så de så..)
När jag då inser att jag hade kunnat va med i programmet och att jag helt tappat de.
Lätt hänt när jag se senaste sex åren antingen varit gravid eller eftergravid och väntat på att kroppen ska bli lite mer...tacksam att få nya kläder.
Denna insikten, när man höggravid, hormonig och labil och inser att man hör hemma i den typen av program, ja denna insikt gjorde mig inte mindre tårögd, faktiskt...
 
Nu ska jag göra nått trevligt av denna lördagen, jag och mina gamla kläder...
 

Vecka32


Vecka 32 och raggsockar på.
Barnens vackra ögon är fortsatt variga och febern kommer och går. 
Idag ska herr Larsson va hemma & pyssla om dom medans jag jobbar, för att sen ta helg igen. 
Ha en fin fredag! 


Varning för starka bilder


  Ursäkta för all hud, men de är ju fredag så vi bjuder på den jag och Allan. Fredag betyder hej ny gravidvecka, och jag va tvungen att dubbelkolla vilken. 31 påstås de. De betyder att de bara är... Jo, inte så många veckor kvar nä. Jag ska fira jul, sen nån gång ska jag börja klappa mage, hinna längta, förstår vad jag än en gång ska gå igenom och allt sånt som ska hinnas med.
Jag ska bara....

Spa helg

Åh vilken helg jag haft.
En helg som jag sett fram emot länge.
Barnen har varit hos sin mormor på Nissalund och pysslat, och lekt och myst och gjort pepparkakshus och bara haft de bra medans jag och min kära man har umgåtts.
 
De händer nog tyvärr för sällan att man hinner prata hela meningar, äta en hel (trerätters) måltid utan att stå eller springa och hämta bestick eftersom dom så himla lätt flyger ner på golvet, eller torka upp spilld mjölk, eller tjata att nån ska äta överhuvud taget.
 
Vad kan då va ett bättre sätt att umgås än att åka på spa en helg.
och inte vilket som helst utan Asia Spa i Varberg.
Det är en fröjd att bara va på Varbergs stadshotell, ALLT är precis så perfekt att man bara kan vara och njuta.
Trevlig personal, vacker inredning och god mat. Ja, bara där är ju mitt hjärta vunnet!
att sen få koppla och bara inte göra ett smack är ju guld värt!
Min man är säkerligen rätt nöjd också, för på spa är väl den enda platsen jag verkligen är tyst en hel dag.
(Det tog jag igen sen under den fantastiska trerättersmiddagen)
 
SOM OM inte detta vore en helg nog så bra så avslutades den med en mysig julfika i Vinberg.
Ja ni hör ju själva hur jäkla bra jag har de!
 
Lite bilder från rummet blev de, tyvärr med IPhone då kameran låg fint hemma.
 
 
Vecka 29. tjugo nio.. och jag som inte riktigt förstått än men hej va veckorna går.
Och jag mår ju som vanligt.. Äsch, klart ja inte helt o hållet gör, lite öm (tre graviditeter på 6 år måste ju klart slita en smula på bäcken och kropp), klumpig, svullen, sömnsvårigheter och samtidigt skittrött, hormonig och vaknar med kramp i benen, gärna båda på samma gång, mitt i natten vilket resulterar i vissa svårigheter att gå normalt dagen efter, uppstötningar, lite illamående till och från och ingen större matlust, kanske är de konstiga inte att hela min kropp fungerar som en slags fabrik just nu, utan just matbiten. Mat är ju meningen med livet. och så plötsligt har ja nån slags de spelar ingen roll va vi käkar ikväll relation till mat. Konstigt är de. Mycket konstigt!
Men jo, jag tycker nog att jag, trotts vissa små detaljer mår som vanligt, bra
 
Jag har ju umgåtts med den människa jag helst av allt och alla vill umgås med.
Min älskade man
På Spa och trerätters, så jo, då mår man ju bra!
 
 
 
 

Halvtid

 
Vecka 20, de måste ju innebära halvtid.
(Hej va de går mellan rattar och lår, som dom säger i Bert.)
 
Det har varit 20 veckor av trötthet,en galen trötthet då jag orkat jobba och inte mycket mer.
Man är ju trött när man är gravid, är de första barnet i magen och man har sig själv och bry sig om är de snäppet enklare än när man har två småfisar som garanterat kör samma tempo (om inte lägger i en extra växel) så fort mamma är trött. Leif har fått ta de mesta här hemma ett tag, jäkla klippa till man jag har, den bästa!
 
Några spyor har de blivit mest illamående (Efter första graviditeten då jag tok kräktes från vecka 1 till krystvärker så är allt en dröm) 
Riktigt låg blodtryck som resulterar i att jag när de blir lite mkt blir yr och halvt tuppar av.
En rygg som la av och en panikslagen mama som trodde de va foglossning,(ingen höjdare med mitt yrke, inte nån höjdare oavsett yrke) men när den lilla rörde på sig så släppte de så en nerv i kläm va allt.
 
Ja, Ni hör ju själva, jag mår som en prinsessa, en väldigt hormonig prinsessa som gråter lite över de mesta.
Men en kropp som ska genomgå de mest fantastiska en kropp kan.
Att ha två under och ett väntande är lite större lycka än jag kan sätta ord på.
 

RSS 2.0