Blomsterlådor

 
 
Eftersom det rullade in en riktig storm av intresse av dom nya fönsterlådorna känner jag att det är svårt att låta bli.
(det va alltså min mamma som ringde och bad mig skicka en bild, men hon är lite som en storm i sig, en bra storm, otroligt bra, uppfriskande liksom, hur som hellst)
Låt mig presentera:
 
Den perfekta fönsterlådan, eller balkonglådan, eller blomsterlådan.
Ah, kärt barn har ju många namn, så tadaa:
 
 
 
 
Nu kan du ju antingen tänka, ehh aha. eller åhh jäklar av bra de blev.
 
 
 
Lite såhär är de. Huset, vårt älskade Matilde Berg, krävde kanske egentligen inget lull lull på denna sidan, hon va ju vacker som hon va. MEN, så fick jag för mig att blomserlådor ändå är jäkla trevligt, lite som en mascara. Funkar utan givetvis, men blir lite piggare och fräschare med. Så mascara fick de bli, eller lådor då.
MEN, detta visade sig inte av en helt enkel grej för den kräsne.
Och har man väl nån slags bild i huvudet så är de knussligt att hitta rätt.
 
Det letades och letades och antingen va dom för moderna eller så bara föll dom inte mig i smak alls.
Tills....
 
Jo, så klart,the one and only Mikaela bara råkar springa på en mindre samling med svarta plåtlådor för en tia styck på loppis.
och eftersom hon är den vänligaste själ som vandrat på denna jord så fick Matilde Berg bli vid dom.
 
 
 
Och där hänger dom nu, med nån slags smutsrosa krysantemum och murgröna.
(älskar murgröna, funkar året om till typ allt!)
 
Dom va inte så värst rosa på plantskolan, utan i min värld mer vita med ett stänk av, men väl på plats så höll dom inte alls med.
Men jag är nöjd ändå och ser oändliga möjligheter för jularrangemang i dom så vackra precis lagon slitna och helt perfekta lådorna.
 

smygtitt

 
 
 
-mamma, får jag ta kort med kameran.
-Javisst, va försiktig med den bara.
 
Och eftersom nu Elsa så vackert genom smutsiga fönster tagit ett smygkort på staketet, som vi håller på med och länge har hållt på med, så kan jag ju lika väl skryta med de...
Fattar ni va bra de blir!!!
 
När man har en bild i huvudet och de sen blir nära på ännu bättre än vad jag hade tänkt.
Allt från tjockleken på brädorna till hur spetsen ser ut, till mm avstånd från varann, minsta detalt, och så nöjd jag blir och vilket slit mannen min gör!
Men de är en del brädor som behövde grundas, för att sen målas, för att sen målas igen...
De blir bra, de blir tokbra.

Land

 
 

Där under körsbärsträdet, de är ett fin ställe att sitta och filosofera och drömma och prata staket med mannen och njuta av att ytterligare ett projekt blev precis sådär fantastiskt bra som vi hade tänkt, om inte bättre ändå.

Utmed huset va de tidigare, tja, nått annat, smalare lite singel på en del och en annan va de öppen jord och kärleksört, enbart. Man ska ju egentligen inte alls ha land runt husgrund, men va tusan.. Jag har ju dragit ner på dom i alla fall. Breddat allt och lagt kantsten och en massa natursten och sen omsorgsfullt valt ut finigheter att få bo här hos oss i MatildeBerg.
 
 

Som rosen som bor i rostornen mannen snickrade ihop.
(som jag första va inne på att att måla vitt, men tog mitt förnuft till fånga) 
Tänk när trät fått gråna och rosen slingrar sig upp med sina pastell vackra blommor. Det sköra vackra mot de grånade trät, åhh genialt!
 En "mme alfred carriere" är det, rosen alltså.
Och daggkåpor och pion och hortensia (som inte alls samarbetar med mig tyvärr) och Clematis och stockrosor och annat smått och gott jag omsorgsfullt plockat ut på Halmstads plantskolor.
 

Det är lite lustigt dehär med vad jag faller för när de kommer till trädgård.
Att jag tycker saker är fina som egentiligen inte känns de minsta som jag.
Men jag tycker man blir så lycklig av alla dessa sköra fluffiga romantiska växter.
Men jag är långt ifrån klar, det är ju precis som med ett hus tycker jag, lite tjusningen att man ju just aldrig blir klar, utan att det med tiden får växa fram och ändra och forma sig efter dom som bor där.
Men våra land runt huset är hur som haver mer "oss". Så som vi vill ha det.
 Och jag blev så fasligt nöjd att jag bara kan sitta där under körsbärsträdet och va, just nöjd!

Perfekt söndag

 
 

Igår va de en såndär nära på perfekt söndag.
Selma och Elsa hade lekdater, jag tvättade lakan och pysslade runt för att på eftermiddagen njuta av solen och känna hur kreativiteten lixom smög sig på.
Skissade, drack kaffe och "kände livet i mig" som Herr Nilsson i Madicken hade sagt
 

( eller ska jag skriva "skissade", då de kan va en av dom där kassa sidorna jag har som knappt borde få kallas skiss, men i mitt huvud vet jag ju hur de ska va och att sen få ner de på papper hjälper lite för den slöa mammahjärnan som annars glömmer alla briljanta idéer.)
 
Jag satt iaf i solen och bläddrade i inredningstidningar och skrev upp blommor jag under tiden kom på att
-jo, de är klart att de är en sån vi ska ha!-
Satt där och funderade på vilka rosor jag vill ha och vilken klematis och om dom verkligen måsta passa ihop eftersom dom ändå inte ska blomma samtidigt.
 
Satt där och drömde mig bort i Pioner och Hortensia och Stockros och daggkåpor, för att de är så vansinnigt vackert och jag sneglade genom gröna grenar på mina land och funderade på hur jag egentligen vill ha de.
 
Sen fick jag nått kreativitetsryck och byggde ihop en lounge-del. Vi hade ett ställe i trädgården som helt enkelt bara ropade efter de. De ska till växter, nån slags bord, madrasser, kuddar och piffande.
 
(har du nån skumgummimadrass liggandes som du vill bli av med så tar jag tacksamt emot den!
Jag kan som tack bjuda på häng i lounge-delen) 
 

Här, exakt och precis här satt jag och sneglade genom den lilla pergolan.
Och de är stora bekymmer, röda rosor till gult hus tycker jag gifter sig vackrast, men så är jag ju barnsligt förtjust i smuts pastell och vita rosor av alla de slag.
Och hortensia... Vackert vackert vackert, men jag vill liksom inte att den ska ta över, utan va mer i pion size, och pion, jo dom kan va lite trixiga och ta tid på sig, men vist är väl vissa saker värda att vänta på.
 
Trädgård, jo jag känner att detta är ett intresse som kan komma att eskalera.
 
 
Astrid och inskolningen då.

 Astrid, som är i nån slags jag-ska-klättra-upp-på-allt-som-går-att-klättra-upp-på-fas
(vilket ju också allt som oftast slutar i jag-ramlar-ner-och-slår-mig-men-lär-inte-av-mina-misstag-varianten)
 
Jag och hon är nyss hemkommna efter att startat vecka två av inskolningsveckan.
Idag hängde vi ute och jag va kanske inte helt hundra klädd för uteaktivitet, vilket resulterade i typ två timmars huttrande. (och nu tre timmars upptinings fas) Och Astrid lullade runt och va lite små grinig över dedär med att man blir smutsig om händerna av att pilla i lera, se där ja.
 
Och det är min absolut sista vecka av mammaledigheten.
Men slutet på nått är ju alltid början på nått nytt och nått bra, det kan man ju bara själv se till att de är.
Nya tag liksom.
Och jag har ju tyckt att lilla Astrid är så himla liten, för liten för att gå på förskola, men ska jag va ärlig så hade de nog inte spelat nån större roll om jag väntat nån månad till, att lämna bort de käraste man har är ju en helt galet jobbig känsla oavsett. Men de blir bra, såklart att de blir bra! Det är de enda alternativet.

 

Bristningsgränsen

 
 
 
 
 
Naturen är på bristningsgränsen och de är så vackert så vackert att de är svårt att få nog.

Och de är lyx som inte går att värdera, att ha ett stort körsbärsträd i sin trädgård.
 
Helgen, som tack vare valborg blev långhelg startades med firande av svärföräldrarna som en varm varlborg för 50 år sedan gifte sig. 50, jo jag skrev rätt! Det är länge de och ska givetvis firas.
vilket vi gjorde, trevligt trevligt va de!
Första Maj firade vi vidare, med brunch på Nissalund och firande av en färsk 55 åring. Min fina mamma.
 
Annars har den soliga helgen innehållit trädgårds fixande. Det tar sig, sakta sakta framåt.
Jag har kört sten och fixat, druckit en hel del kaffe och funderat över blommor och burit lite mer sten.
Och jag blir nöjd. Det är inte klart, på ett tag, men jag tror att just sten projektet jag dragit igång kommer bli kanon!
 

Annars hänger jag mest med denna donnan idag. Selma är i skolan och Elsa leker med en kompis.
Så jag umgås med denna glada, på dagen, 14 månaders tjoddan.
 
Men idag blir de mindre av fix i trädgård och njuta av solen. Mer en, ta igen de man missat inomhus när man varit ute en helg, typen av dag.
Måndag vänner, hoppas ni har en fin sådan!

Ute

 

 

 
Känner ni hur nära de är? Allt står i start position för att snart leverera ljumma morgon vindar, blommande träd och långa kvällar.
 

Uterummet blev ju avskrubbat och redo och Olivträdet som vi fick i inflyttningspresent av Bengtssons för ett år sen verkar trivas himla bra hos oss. Den där herr Citrusväxt är de sämre med som ni ser. Trotts att jag behandlat honom efter konstens alla regler, men igår köpte jag special näring och så håller vi tummarna att han ska piggna på sig.
 
 

Korgar står redo att fyllas med filtar för ruggiga sommarkvällar och miniväxthuset är mest snyggt, snyggt men tomt.
Inte en planta har jag drivit upp. Mest för att jag alltid drabbas av nån slags enorm beslutsångest när jag är och ska köpa växter. Mina visioner är för stora och i stället blir de inget alls. Sist jag tänkte slå till och brassa på kom jag hem med tre murgrönor... Ja men ni hör ju själva.
 
 

Men där står hon, uterummet, redo för sommarnätter. Ännu lite tomt på växter, men de kommer de kommer.
Med fönster som va ny putsade nästan en hel dag innan Astrid hjälpte mig.
 

Men stoltast i trädgården, vackra körsbärsträdet som är på bristningsgränsen, snart snart snart kommer de va fullt med vita blommor.
Men de som är de störta projektet i trädgården just nu, och som ska va klart innan dom där varma sommardagarna kommer...
 

Jopp, sten. De blir spännande att se vad som kommer växa fram ur detta projekt jag dragit igång.
Runt vårt hus har de tidigare varit en annan stenkant med singel och en del med kärleksört.
Kärleksört är helt klart en favorit, men inte helt ensam och med sin sensommar blomning så..nä.
 
Istället blir de bredare land, ny och samma kant runt hela huset, natursten där innanför och på sina ställen några få land.. Land ska ju inte va just vid husgrund egentligen.
Just nu går tankarna kring, rostorn med flammentanz klättrandes, Pioner, Clematis och Stockrosor. Jag har en liten förkärlek till dom där fyra växterna, ja och den där murgrönan då också. Kanske jag ska ta och bestämma mig för nån av dom. Men fördelen med ett gammalt hus är att man kan brassa på lite bäst man vill. Ett nytt hus tycker jag kräver sin geometri med växter på ett annat sätt. Men kanske vågar jag brassa till de lite..
 
De kommer säkerligen bli lysande, såklart!
Nu behövs det bara stora mängder natursten. Så ta med dig lite stora stenar i valfri mängd så bjuder jag på kaffe i de nyskrubbade uterummet.
 

RSS 2.0